Vinnare och förlorare 2005

Som hästintresserad sedan drygt 20 år tillbaka spetsade jag öronen lite extra när jag fick höra att Kjell Sundvall hade en film med hästanknytning på gång. När jag sedan läste att detta inte var någon ”ung flicka - möter ovårdad häst som ingen tycker om – tillsammans vinner de en stor tävling” - film utan en som handlade om en vuxen mans hästintresse ökade mina förväntningar.

Under förtexterna samt de första scenerna får vi se hur travtränaren Fredrik (Daniel Gustavsson) under sin dotter Magdas (Märta Ferm) alla småbarnsår försökt inviga henne i kärleken till hästar genom att endast ge henne hästrelaterade presenter (Barbiehästar, mjukishästar, hästplanscher etc.), sitta och läsa hästböcker samt leka med käpphästar. Jag betraktade dessa scener roat, samtidigt som jag skruvade lite besvärat på mig – är det en sådan uppväxt som mina eventuella barn kommer att få? Nåja. Det är inte lätt att kombinera rollen som ensamstående pappa med rollen som travtränare, särskilt då båda kräver mer än ett vanligt 9-5 arbete. Medan Fredrik tillbringar majoriteten av dygnets vakna timmar i stallet och på travbanan (och därmed glömmer bort sin tioåriga dotters kvartsamtal samt fritidsaktiviteter) tränar Magda inför Skolmästerskapen i friidrott samt följer med sin farmor (Mona Malm) till bingohallen varje onsdag. Där träffar hon Helena (Frida Hallgren), som närmar sig trettiostrecket och delar sin vardag mellan jobbet som bingoutropare samt soffan i vilken hon varje dag följer Jeopardy tillsammans med hunden som hon ärvt efter sin pappa. Och eftersom detta är fiktion kan slutet endast bli ett om det i en stad finns två, relativt unga, människor som båda ännu inte hittat den stora kärleken.

Trots att huvudpersonen är travtränare, trots att en av de namngivna rollerna spelas av en häst och trots att filmens mest spännande ögonblick upplevs på travbanan (Solvalla) är ”Vinnare och förlorare” inte en hästfilm. Så alla fans av ”Seabiscuit”, ”Hidalgo” och ”Svarta Hingsten” behöver inte göra sig besväret med att gå till biografen för denna films skull. Samtidigt hade jag blivit mycket förvånad om Sundvall gjort en hundraprocentig hästfilm. För det är svårt att låta ett specialintresse spela huvudrollen i en film utan att tråka ut lekmännen. Hur roligt är det egentligen att under merparten av en film se huvudpersonen gymnastisera, klättra eller spela golf? Så Sundvall lägger fokus på karaktärernas inbördes relationer och ”Vinnare och förlorare” blir därmed till en komedi med romantiska inslag (hade filmen producerats i Hollywood hade den benämnts som en romantisk komedi) som råkar utspela sig i travmiljö. Vilket är helt ok. För hur många ur publiken vore intresserade av att se realistiska scener ur en hästfantasts liv?

Vad som däremot är mindre ok, är att om man skulle lyfta ut historien som Sundvall berättar för oss och placera den i en kontors-, hotell- eller restaurangmiljö skulle man få uppleva en deja vu-känsla. Nytänkande och originalitet uppskattas i de flesta sammanhang och nästan alltid i filmens värld. Sen tycker jag väl inte att det alltid är optimalt att, som filmmakare, vara originell för originalitetens skull. Men när en efterföljande scen kan listas ut nästan innan den föregående börjat (att tänka ”Jaså, om de gör X i denna scen, kommer de säkert göra Y i nästa” och ha rätt ger ingen satisfaktion) vill man helst blunda. Trots detta och trots det faktum att filmen ger en tvivelaktig bild av hästfolk (jag garanterar att man inte håller på med hästar för att de, till skillnad från människor, inte ställer några krav eller sviker) är filmen värd att hyras på video (fast inte till nyhetspris). För det finns en trevlig överraskning. Typiskt för den genomsnittliga svenska filmen brukar vara att man, i rollistan, kan hitta åtminstone en skådespelare/skådespelerska som figurerat flitigt i svensk film under de sista åren. Men det gör man inte i denna film. Tack Kjell Sundvall!

ONÖDIGT VETANDE Daniel Gustavsson gick, innan inspelningens början, en vecka i en travskola för att lära sig grunderna i hästhantering och körning.