Violet & Daisy 2013

Det är tanken som räknas... Eller? Jag älskar upplägget. Saoirse Ronan (en av sin generations bästa skådespelare) och Alexis Bledel (kanske inte fullt lika intressant men uthärdlig) spelar två tonåriga (nåja) yrkesmördare som är bland de mest effektiva av sin sort men vars senaste mål är James Gandolfini med välsmort munläder.

Det börjar lovande. Våra "hjältinnor" gör entré i nunneuniformer och mejar ner en hel drös med bovar i slow-motion. Ironiskt nog känns resten av filmen som den går i slow-motion likväl. För vad som följer är snack, snack och ännu mer snack.

Titelkaraktärerna är sådär lagom "Clueless"-käcka med tungan rätt i mun. De tar inte skit från någon men är samtidigt väldigt engagerade i att köpa en viss sorts klänning. Kläder är ju ändå tonårstjejers största intressen oavsett om de shoppar med studiebidrag eller arvoden för att skjuta ihjäl folk. När de inväntar sitt senaste mål, Michael (Gandolfini), så somnar de!

Redan här snubblar alltså filmen över sina egna fötter. Är det tänkt som ett skämt? Dessa powernappare har alltså målats upp som proffsiga supertorpeder så vassa och respekterade att de till och med leker klapplekar med bossen Danny Trejo. Så småningom dyker i vilket fall Gandolfini upp och är sådär skön och tillbakalutad som bara han kunde vara.

När han bjuder på kakor och bara vill prata lite så dröjer det inte länge innan flickorna hakar på och helt plötsligt befinner vi oss på en dammig teaterlokal där en dödligt långsam tremannapjäs spelas upp. Filmen flirtar lite med Quentin Tarantino (den är exempelvis meningslöst uppdelad i kapitel) men dialogen är ljusår ifrån lika smart, rapp och underhållande.

Det är en film som både tråkar ut och irriterar. Den fullkomligt drunknar i allt snack och när man gett upp hoppet om att någon ska säga det minsta intressant så inleds istället en otålig väntan på att duon ska ta kål på sitt offer. Och när man önskar att James Gandolfini ska skjutas enbart för att en film ska ta slut så vet man att det är illa.

Här finns även lite nödvändig action (för att luften inte ska gå ur helt) och en hyfsat oförutsägbar twist men inget förmår att liva upp den här snorsega rullen. Karaktärerna är platta och de begåvade skådespelarna verkar osäkra på vad har i filmen att göra alls. Ronan spelade en mer övertygande yrkesmördare i "Hanna" medan Bledel gör en vapenförsedd variation på sin roll i "Gilmore Girls".

Mest tragiskt är att se Gandolfinis talang bortkastad på sådant lättglömt strunt. Lyckligtvis blev den inte hans sista (den släpptes redan 2011) och han fick ett klart värdigare avsked i fina "Enough Said".

Regidebuterande Geoffrey Fletcher vann en Oscar för manuset till "Precious" och det märks att han vill säga något, att det finns ett större syfte än en larvig film film om två tonårstjejer som är yrkesmördare. Men tyvärr blir filmen varken kul, spännande eller tänkvärd. Istället är det ett evigt snackande som aldrig tar slut och en kort speltid som känns mycket längre än den är...