Vittne till ett krig 2009

Filmen som bygger på boken "Triage" av krigsveteranen Scott Anderson utspelar sig 1988 när krigsfotograferna Mark och David beger sig till Kurdistan för att få de bästa bilderna av kriget. Hemma lämnar de flickvännerna varav en är gravid. Mark är en total adrenalinjunkie medan David börjar känna att han har fått nog och vill åka hem i god tid före flickvännens förlossning. På något sätt skiljs Mark och David åt och resten av filmen ägnas åt att få svar på vad som har hänt.

Regissören Danis Tanovic har tidigare vunnit en Oscar för bästa utländska film med sin "No Man's Land" men han lär inte kamma hem några priser med tristessrullen "Vittne till ett krig". Colin Farrell spelar den egoistiske och envise Mark som man inte direkt känner så mycket sympati för, vilket bidrar till filmens problem med att engagera biopubliken. Farrell funkar som svinig egokille men när han väl lämnat krigszonen och ska ta itu med sitt efter-krigs-trauma slår ledan till. Colin Farrell haltar fram med sin rynka mellan ögonbrynen och hela filmen slår an samma långsamma tempo. Det finns inget flyt och manuset är inte direkt inspirerande.

Det är inget större fel på övriga skådespelarinsatser och både Paz Vega som spelar Marks flickvän och Kelly Reilly som spelar Davids flickvän gör bra ifrån sig. Dock blir man fruktansvärt irriterad på att de inte kan säga åt sina män att skärpa sig. Man åker inte till en krigszon när ens sambo är gravid i åttonde månaden. Och om man gör det ska man åtminstone få lite skit för det, men Diane (Kelly Reilly) vågar knappt ens försöka nå sin man på telefon av rädsla för att "störa". Tjejerna är helt enkelt för mesiga. Därav min irritation.

Christopher Lee dyker upp som en spansk farfar som renar själar och ska väl föreställa Marks räddande ängel. Och visst, han är en riktigt bra skådespelare men filmen lyfter ändå inte tillräckligt av hans insats.

De teman som filmen ändå försöker behandla är högst intressanta. Det är etikfrågor och hur krigsfotografer använder kameran som filter. Får man fotografera vad som helst? Och hur påverkas man av det man har sett? Frågor som man gärna diskuterar och funderar kring men tyvärr glöms de bort i filmen. Eller rättare sagt, frågorna berörs, men man får ändå inte tag på dem riktigt.

Filmen vill till varje pris få oss att förstå hur hemskt det är med krig, delvis genom att använda ett väldigt blodigt bildspråk och delvis genom den dystra stämning som finns med från början till slut. Effekten infinner sig dock inte utan istället pendlar man mellan att vilja blunda för de värsta bilderna och att försöka hålla sig vaken när det blir för ointressant. Viljan är god men räcker nog ändå inte ens fram till första raden i biosalongen.

Det ska erkännas att första halvtimmen, eller så länge de är kvar i Kurdistan, är helt okej. Då får vi också möta den karaktär som är mest intressant, en kurdisk "Dr Död" som har tagit på sig rollen att bestämma vilka av de skadade soldaterna som ska få leva och vilka som ska dö. Resten av filmen är dock en långsam och tråkig väntan på att få svar på vad som har hänt.