Voice from the Stone 2017

Premissen andas lite ”The Others” och andra gotiska spökrysare från 2000-talet, men ”Voice from the Stone” saknar det där lilla, fast extremt viktiga extra som framförallt nämnda mästerverk lyckades så väl med. Också här dansar dimman fram i skymningen, men överraskningsmomenten uteblir liksom även en spänning värd att tala om.

Daenerys Targaryen, förlåt mig - Emilia Clarke - gör här barnskötaren Verena som blir anställd hos en familj i Toscana för att vårda den lille killen som efter moderns plötsliga död ett antal månader tidigare inte yttrat ett ord. Fadern Klaus (Marton Csokas) berättar inte allt för Verena, och när hon förstår att pojken intensivt tror att modern lever kvar i familjegodsets stenväggar och därur pratar med honom, blir hon osäker på om hon innehar tillräcklig kunskap för att hjälpa honom. Dock börjar hon få känslor för både pojken och hans far och inser att det nog inte blir så lätt att lämna godset eller de två, även om hon samtidigt förstår att hon kanske borde göra just det.

Som sagt. Till en början är det en del som känns rätt och till och med lovande. Med tiden grusas dock mina förhoppningar då filmen aldrig riktigt verkar komma igång, utan trampar bara vatten för att sedan plötsligt bjuda på en inte alls övertygande utveckling hos framförallt Verena. Detta har inte så mycket med Emilia Clarkes gestaltning att göra utan tyder snarare på väldigt grava brister i manuset. Det går efter en seg uppförsbacke för fort helt enkelt, svänger för snävt och blir därför aldrig trovärdigt. Utan att ha läst boken av Silvio Raffo, som filmen baseras på, kan jag lätt tänka mig att denna historia i det formatet funkar mycket bättre. Fast nu är det filmen vi pratar om och filmen har problem.

Det som ändå nästan är lite bra är den smått kusliga stämningen som det snygga fotot och den passande musiken på sina håll lyckas trolla fram. Det förekommer få klassiska jumpscares, som nästan alla andra filmer i genren drivs vidare av, vilket är modigt och relativt behagligt för en lättskrämd fegis som undertecknad. Problemet är tyvärr återigen manuset (av Andrew Shaw) som inte bjuder på tillräckligt mycket övertygande spänning på annat håll heller och inte ens förmår skapa laddning hos eller mellan de minst sagt platta karaktärerna. Samtidigt är skådespelarprestationerna, framförallt den fåordiga pojken som spelas av nykomlingen Edward Dring, egentligen är rätt bra, men i tomma skal hjälper det föga. 


Detta gör att jag till sist mest känner för och med Clarkes otroligt talande ögonbryn. Det blir dem jag engagerat följer fast också förundras över (för wow vad de uttrycker mycket!) medan tråkigt nog alla andra mest känns trista i jämförelse och därmed hamnar i skymundan.

Småkuslig atmosfär här och var trots uselt manus, bra skådisar som inte kommer till sin rätt och häftiga ögonbryn får bli sammanfattningen av ”Voice from the Stone”. Se den om ni vill, men i mitt tycke ekar helheten tyvärr ungefär lika tomt som stenen rösten sägs komma ifrån.