Vortex 2021

Den legendariske italienska regissören Dario Argento (“Suspiria”) och veteranen Françoise Lebrun (“The Mother and the Whore”) spelar det namnlösa åldrade paret som vi lär känna som “Mamma” och “Pappa” via sonen Stéphane (Alex Lutz) när han hälsar på med sitt lilla barn Kiki.

Filmens handling är enkel med långa sekvenser ofta filmade i realtid. Vi får följa parets tillvaro hemma i deras väl inbodda våning i ett äldre bostadshus som skulle kunna ligga i vilken fransk stad som helst. Efter en inledande idyllisk scen när de kärleksfullt skålar med varandra på våningens blomsterprydda balkong, följer mindre idylliska vardagsbestyr. 

Pappan tar medicin för sin hjärtsjukdom och sitter mestadels i sitt arbetsrum där han samlar material till en nischad bok om filmkonst. Mamman går runt, runt i lägenheten som ett djur i bur, och det visar sig snart att hon är förvirrad på grund av demens. När hon beger sig ut för att slänga soporna och planlöst gå in och ut ur kvarterets affärer får pappan springa ut och leta upp henne, och bannar henne som ett barn. 

Många faror lurar i vardagen när minnet börjar svikta, från gasspis till medicinblandningar  - mammans tidigare yrke som psykiatriker ger henne nämligen licens att skriva ut recept som håller hushållet fyllt med piller. Stéphane vill att föräldrarna ska flytta in på ålderdomshem där de kan få professionell hjälp, för hur ska han kunna se efter föräldrarna när han inte ens klarar av se efter sig själv? Den sympatiske Stéphane har nämligen själv haft psykiska problem. Han är en före detta missbrukare som ger ut rena sprutor till stadens drogberoende med ständig risk för att trilla tillbaka själv.

Den enkla handlingen till trots är “Vortex” på många sätt genialisk filmkonst. Filmfotot är genomgående “split-screen” så att vi följer paret från deras respektive perspektiv. Ibland korsas deras väger, och någon gång letar sig en hand in i partnerns filmruta så att de en kort stund förenas, för att sedan dras tillbaka till sina enskilda, parallella världar, i den ultimata ensamheten som är våra liv.

De handhållna kamerorna följer karaktärerna i långa sekvenser med få klipp, så att hela filmen känns som den gjorts i en enda tagning - eller två tagningar, rättare sagt eftersom kamerorna följer sina respektive huvudpersoner hela tiden, även när de sitter sida vid sida i soffan eller ligger bredvid varandra i sängen. Om handlingen skiftar mer aktivt till ena partnern, dras uppmärksamheten till dennes sidan av filmduken medan man fortfarande kan följa den passiva partnern i periferin. När mamman vandrar runt i affärerna sitter pappan och jobbar, när pappan pratar framtidsallvar med sonen sitter mamman och leker med Kiki, och så vidare.

“Vortex” jämförs ofta med Michael Hanekes “Amour” (och jag ser även paralleller till Florian Zellers “The Father” om förvirringen då minnet sviker), men förutom det långsamma tempot och de tematiska likheterna känns referensen mest baserad på att det inte finns så många andra filmer som handlar om åldrande och död, trots att det är dit vi alla är på väg.

För “Vortex” känns även som en avskedshälsning till en hel filmhistorisk era. “Split-screen”-rutorna ser ut som rutor från de filmrullar som visades på bio innan filmindustrin digitaliserades för inte så länge sedan. Verklighetens Argento som började sin filmkarriär på 60-talet, diskuterar här filmkonst med åldrande vänner om en bok som inte känns aktuell eller som att den någonsin kommer blir klar och publiceras. Lägenheten är full av 60- och 70-talskonst, den en gång i tiden så revolutionerande popkonstarten, vars era får en tribut i filmens inledning.

 

Men filmen får oss att tänka på hur obönhörligt tiden skrider framåt. Det som en gång tillhörde det nya och tongivande, människorna och deras konst, falnar sakta bort för att ge rum åt det som är nytt och tongivande idag, för att slutligen försvinna in i museernas dammiga arkiv. 

Det är inget abrupt slut eller tydligt avsked heller. Inga fanfarer eller fyrverkerier. Ingen avskedsfest med guldklocka. Det är knarret från tofflor som hasar runt på trägolv, dammiga böcker, anteckningar och fotografier som förlorat mening. Det är jaget själv som falnar bort i glömska. Vem är den där mannen som förföljer mig, frågar mamman sonen och sneglar på pappan. 

“Vortex” är en annorlunda Gaspar Noé-film, hypnotisk i sin långsamma, improviserande köksbänksrealism som ger mycket utrymme för egna funderingar. Möjligen skulle de två timmarna och 15 minutrarna kunnat trimmats ner en smula, men i övrigt bjuds vi på en tänkvärd filmupplevelse.