Vox Lux 2018

Detta är verkligen en komplex film om den amerikanska drömmen, nästan för smart för sitt eget bästa. Jag anar vad Corbet (som också skrivit manuset) vill säga och jag uppskattar hans ambition, men det resulterar i en ganska ytlig om än flärdfull upplevelse. 


 

Som ung tonåring överlever Celeste en skolskjutning som dödar flertalet av hennes klasskamrater och lämnar henne skadad för livet med en kula i nacken. Hon tar sin tillflykt i musiken och inte långt senare skriver hon tillsammans med sin syster en låt som blir en stor hit. En agent tar hand om henne och tillsammans med honom börjar resan mot den tveksamma toppen.

Det här är ett tekniskt fulländat drama med snyggt foto, bra ljus, snabba effektiva klipp och otroligt ljud hela vägen.

 

Filmen berättas episodiskt och de tre olika akterna presenteras av Willem Dafoe, vars småknarriga röst ledsagar oss hela tiden vidare. Historien om våld och kändisskap och om hur de hänger samman vävs fram med största tydlighet. Filmen målar upp ett motsägelsefullt samhälle, med sina trauman, skolskjutningar, Twin Towers-attacker och sedan ännu mer terror, som en slags metafor för den enskilde individens prövningar. Det ena fungerar som förutsättning för det andra, som en slags grogrund för uppfyllda brustna drömmar och tomhet. För det är vad filmen någonstans handlar om - tomhet. Snygg och välpaketerad sådan.

Den unga Celeste spelas av Raffey Cassidy och som hennes lågmälde syster ser vi Stacy Martin. Båda är väldigt övertygande, liksom framförallt är Jude Law i rollen som den vänlige, men suspekt omhändertagande agenten utan namn. 


 

Det är den första akten som är den mest berörande och därför också enklast att ta till sig. Sedan går det lite väl fort och betydande händelser, som till exempel 9/11, forceras fram utan att få något ordentligt fotfäste i grundstoryn. Dafoe berättar på och vi hänger med, men när väl Natalie Portman i den andra akten, drygt 15 år senare, tar täten, har jag redan nästan slutat bry om hennes karaktär. Portman är synnerligen fantastisk och trollbinder mig fullständigt med sin närvaro och näpna uppsyn, samtidigt som tyvärr alltså historien tappar sitt grepp.

I en sista avslutande del knyts säcken och det som vi innan fått ta del av, samman med en scenshow som heter duga. Sia har skrivit de poppiga Lady Gaga-inspirerade låtarna och Portman på scenen är minst sagt magnifik. Det är häftigt, storslaget och upplyftande, fast bara på ytan. Därunder händer till synes fortfarande inte mycket och sedan är det ridå.

”Vox Lux” är en intressant, fiktiv biopic som har så otroligt mycket potential att säga saker om vår samtid och vårt samhälle. Den faller lite på sin egen strävan att vara något utöver det extra och har för många nivåer, som jag inte riktigt kan ta mig igenom. Jag gillar som sagt det jag ser och jag är aldrig uttråkad, ändå finns den där gnagande känslan av att det inte riktigt blir vad skulle kunnat ha varit.

Jag är osäker på vad det beror på, om det är jag, min dagsform eller Corbets för smarta manus, fast sedan slår det mig att en uppvisning av tomhet kanske inte kan blir mer fullkomlig än så här?