Waitress 2007

”Waitress” är en småfinurlig komedi som berättar historien om servitrisen och pajgeniet Jenna (Keri Russell) som till sin stora förskräckelse upptäcker att hon är gravid. Jenna är nämligen fången i ett olyckligt och destruktivt äktenskap med Earl (Jeremy Sisto) som hon planerar att fly ifrån och ett barn passar inte alls in i den bilden. Sin terapi finner Jenna i att baka pajer och varje dag uppfinner hon en helt ny paj till menyn och till sina matgästers förtjusning. Pajerna blir till en metafor för Jennas känsloliv och får underfundiga namn som ”I-Don’t-Want-Earls-Baby-Pie”. Till råga på allt inleder Jenna en affär med sin läkare Dr. Pomatter (Nathan Fillion) och denne tycks återuppväcka något i henne som varit dött sedan länge. Hopp om lycka.

Under hela sin graviditet distanserar sig Jenna från det oönskade barnet och planerar exempelvis till en början att sälja barnet på ”svarta marknaden”. I sådana stunder gillar man det dråpliga manuset skarpt och tycker att Russell är en fantastisk komedienn. Tyvärr lyckas man inte hålla denna nivå rakt igenom, luften går ur filmen som känns seg, upprepande och emellanåt olidligt lång. Till slut börjar även förutsägbarheten att knacka på och man börjar ana sig fram hela vägen till slutet. När upplösningen som bekräftar mina misstankar så väl kommer vill jag mest sjunka igenom golvet där jag sitter eftersom det är så pinsamt dåligt utfört. Egentligen kan jag tänka mig att historien i sig skulle kunna funka i händerna på någon annan, men detta kan jag inte alls ta till mig. De livsbejakande och bekräftande kvaliteterna, som jag ändå tror att filmen eftersträvar, flyr sin kos. Igenkänningseffekten blir noll och jag känner mig ruskigt oberörd.

De små guldkornen hittar jag istället i bihandlingarna så som i Jennas vän Dawn (Adrienne Shelley, även filmens regissör) som desperat söker efter kärleken och får Ogie, en Pee-wee Herman-liknande stalker, på halsen. Scenerna mellan de två är riktigt roliga, särskilt när Ogie uppvaktar Dawn med sin spontanpoesi. Vänskapsförhållandet som uppstår mellan Jenna och den surmulne caféägaren Joe och dialogerna dem emellan utgör också en stor del utav filmens komiska behållning.

Vissa kritiker tycks mena att "Waitress" handlar om kvinnlig frigörelse och självständighet, men jag har svårt att se det. Är det inte väldigt motsägelsefullt att antyda att den kvinnliga lyckan och styrkan ligger i att föda barn (Jenna) och i att bli gift till nästan vilket pris som helst (Dawn)?  Och hur kan man då samtidigt göra en sådan stor poäng av att män är överflödiga? Särskilt som det i slutändan är en man (Joe) som ser till att Jenna har de ekonomiska medlen att kunna stå på sina egna ben och vara den starka kvinnan. Nej, jag tycker dessvärre att ”Waitress” dumförklarar både män och kvinnor, i publiken såväl som på den vita duken.