WALL-E 2008

Om några hundra år har mänskligheten flytt sopberget Jorden och bosatt sig på lyxiga rymdfararen Axiom. Kvar finns en ensam liten robot, programmerad till att städa upp. Med noggrannhet trycker han ihop vårt skräp till prydliga kuber, medan de mer intressanta föremålen hamnar på samlarhyllan där hemma. Trots en smittsam och aldrig sinande nyfikenhet på omvärlden, kan man ana en sorg i WALL-E:s ögon. Som alla framtidsmaskiner (ni minns väl ”A.I.”?) vill han bara ha någon att hålla tass med.

Kärleken kommer som en skänk från ovan i form av EVE, en väldesignad skönhet från yttre rymden. Hon är ditsänd för att hitta intelligent liv på jorden, men råkar istället ut för vår hjälte, som faller pladask. Och när EVE:s uppdrag är slutfört och hemgång väntar, har WALL-E inget bättre för sig än att haka på.

Den fåordiga kärlekshistorien känns mänsklig och varm, trots att huvudpersonerna är två plåtburkar. Det är otroligt hur lätt vi tar till oss dessa ansiktslösa karaktärer. Deras kroppsrörelser och gester säger allt vi behöver veta. Sann magi från studion som spenderat de senaste 22 åren till att höja ribban och finslipa animeringskonsten. Med Pixar bakom datamusen hade vi väl inte väntat oss något mindre. Jag skulle nästan vilja säga att ”Wall-E” inte liknar något jag tidigare sett. Det är åtminstone halvsant.

Från stillsam romantik i en post-skräpokalyptisk värld, går vi raskt till fartfylld rymdaction ombord Axiom där EVE:s upptäckt inte går ihop med den korrumperade styrdatorns planer. Här är storyn är som tagen ur valfri ”Star Wars”, när vår mekaniska duo utpekas som brottslingar och jagas genom rymdskeppets alla vrår.

Andra halvan av ”WALL-E” skiljer sig markant från den första. Barnen kommer älska den detaljerade, spektakulära hightech-miljöerna, medan den vuxna delen av publiken (inte minst jag) lär önska att den föregående historien om isolation, hopp och söt robotromantik hade fått fylla ut hela filmen.

Pixars nionde långfilm, och studions mest ambitiösa projekt hittills, blandar konstfilm med barnfilm på ett modigt sätt. Risken finns att filmen snarare är till för kritiker och cineaster, än familjer ute efter en trevlig, hjärndöd biostund. ”WALL-E” är inte ens särskilt rolig. Udda och unik, javisst. Den mest hjärtvärmande filmen som nånsin gjorts om världens undergång? Förmodligen. Men den fåniga humorn vi väntar oss av en animerad film är sällsynt här.

Nånstans finns också en varning för mänsklighetens passivitet för omvärlden, som riskerar att växa till en sådan grad att vi snart inte ens lägger märke till varandra. På Axiom svävar människorna omkring i sina fåtöljer, ständigt uppassade av robotar och blinda för omvärlden och varandra. De har aldrig tänkt på att ens titta bortom snacksen och tv-skärmarna som står framför dem. Moralkakan som utan större finess prackas på oss, om vikten att agera, återvinna och konsumera smartare innan det är för sent,  riskerar att bli för svårsmält för de yngre.

Men ”WALL-E” ska heller inte misstas för en traditionell barnfilm, för att den råkar vara animerad. Se den istället som ett suveränt litet verk, med eller utan familj om risken finns att de inte uppskattar den. En sak är säker: barnet inom Al Gore slår volter av upphetsning.

ONÖDIGT VETANDE ”WALL-E” är den nionde dataanimerade långfilmen som produceras av Pixar och släpps av Disney. Regissören står även bakom "Hitta Nemo".