Wallander - Dödsängeln 2010

Fläskkvartetten är en svensk musikgrupp som svänger sig med elektriska stråkar och slagverk. De bildades vintern 1985/86 och har utöver eget arbete flitigt samarbetat med en vid bredd av artister och grupper, såväl agerat studioband som följt med på turnéer, och av dessa är det antagligen en av Sveriges vackraste sångröster, Freddie Waddling, som starkast kopplats samman med gruppen. De har dessutom gjort musik till teater, TV och film, däribland den här serien av Wallanderska äventyr.

Musiken är oerhört stämningsfull, skapar en halvmörk vemodig känsla och därmed skänker serien något av en egen identitet, tillåter den sticka ut bland de andra svenska dussindeckarna. Det är bra. Det dåliga är dock att det för närvarande finns för få av annat som sticker ut. Åtminstone annat positivt.

I denna den tjugoandra episoden i serien försvinner en ung kvinna spårlöst från kören hon mer eller mindre - okej, ganska mycket mer - motvilligt medverkar i. Det mesta tyder på att hon har gett sig iväg för egen fri vila men det dröjer förstås och givetvis inte länge innan man inser det kan röra sig om ett brott.

Agneta Fagerström-Olsson (som före "Wallander" gjort bland annat "Hammarkullen" tillsammans med Peter Birro) återvänder för andra gången till poliserna i Ystad och det känns som ett ganska stort misstag, serien har varit på väg nerför i några fall nu och hon är inte personen att ställa skuten på rätt köl. Inte för att serien någonsin varit ett framstående exempel på det bästa med svensk dramatik, men jag brukade tycka det var underhållande, dugligt, och de problemen som fanns med exempelvis dialog och mindre talangfulla skådespelare i mindre roller, vägdes upp av relativt spännande historier och kvalitetsagerande från innehavarna av större roller.

Inte längre. Dialogen är sämre än någonsin och manuset är trött med återkommande svårförklarade skeenden, poliserna smyger omkring i hus utan ordentliga bevis av tunna anledningar och det dyker upp en omotiverad konlikt mellan Wallander och åklagaren Katarina. Dessutom med en Krister Henriksson som känns tomgångaraktig, det ska mycket till för att han ska ge ett sådant intryck.

Nej, vid det här laget är Fläskkvartetten allt jag har kvar att hålla mig fast vid. De lyckas stå emot tendenserna och blir bättre för varje ny film. Eller är det kanske så, att kvartetten håller jämn och hög kvalitet, och i takt med att allt annat blir sämre kan deras insatser bara kännas allt bättre.

Det är sant, jag ska inte ljuga mig blå här, det finns en sak till som är bra. Fotot. Fotot är fortfarande skitsnyggt.