Wallander - Läckan 2009

I "Läckan" mördas en orienterare i skogen. En bil sprängs. Kort därefter sker ett spektakulärt rån mot en värdestransport. Finns det ett samband? Ystadspolisen misstänker åtminstone det, och undersöker saken närmare med laddat resultat.

Och med laddat menar jag att de blir beskjutna.

Det är alltså främst två saker som slår mig med "Läckan". Det första är att det åtminstone inledningsvis håller samma kvalitet som de tidigare filmer jag sett i andra omgången, och den här gången är det inte en bra sak. När en serie är såhär jämn, åtminstone på denna närmare medelmåttiga nivån, innebär det också att variation saknas. Att det i långa loppet händer för lite. Fallen kanske inte kopieras från film till film, man hittar för all del på nya historier, men det behövs mer än så. Även formatet behöver varieras. Annars blir det tråkigt och "Wallander" är inne på fel spår här.

Det andra som slår mig, efter en stund, är att "Läckan" faktiskt inte håller riktigt samma kvalitet som tidigare. Underliga beslut och dåliga val. Poliser tragglar sig igenom tidsödande undersökningar som leder till uppgifter de borde kunnat få långt tidigare av vittnen på brottsplatsen. Gärningsman parkerar bil olämpligt och går sedan lugnt iväg utan att någon av människorna som är där, varken gående eller de som i bilar hindras komma någonstans, ger sig iväg efter honom. När de båda aspiranterna pratar med potentiella misstänkta, gör de det ensamma, trots att båda är med på bilturen, trots att de vet vad skurkarna är kapabla till, trots att de redan har fått känna på skurkarnas allt annat än gentlemannamässiga metoder.

Och genom allt detta hörs ett jäkla tjat om pengar, om polisers dåliga löner och jobbiga arbetsmiljö, om den privata säkerhetssektorn som ett kanske bättre alternativ. Aspiranterna har dessutom sitt prat om huruvida fotpolis livet ut är något att sträva efter. Det är möjligt man försöker få till en intressant diskussion, och är det så misslyckas man, för istället ältas samma tomma ord om igen och det är tydligt vilken sida filmen står på, den står på polisernas sida. Det framstår som en väldigt osmidig arbetarpropaganda - det säger jag som vänsterlagd arbetarson. För det saknas alla spår av finess.

Bra saker finns i det som fungerar, det som håller likvärdig kvalitet. Fotot är fortfarande fint, skådespeleriet är saligt stabilt. Jag gillar samspelet mellan de unga aspiranterna allt mer, de har en skön jargong. Som vanligt ligger Fläskkvartettens musik och är det bästa med hela altet.

Slutet hade också potential att bli intressant, det skiljer sig en aning från mängden, fast i kombination med resten av filmens stora fel och brister känns det mer som om Stefan Ahnhem (mannen på manuset) inte hade ork nog att hitta på ett bra sätt med vilket han kunde knyta ihop alla trådar ordentligt.

Det är trist. Precis när Wallander hade behövt en vitamininjektion, ger de honom valium istället.