Wallander - Mastermind 2005

Efter ”Innan Frosten” är det nu dags för nästa Wallanderfilm (på bio skall tilläggas, för fyra har redan haft premiär direkt på DVD) ur den nyskrivna serien på totalt 13 filmer med Krister Henriksson i Lassgårds gamla roll.

Linda Wallander (Johanna Sällström) som var nyexaminerad polis i den förra biofilmen, har nu avancerat upp till sin fars arbetsgrupp på kriminalavdelningen och kallas i filmens inledning ut till ett lägenhetsbråk tillsammans med sin kollega Stefan Lindman (Ola Rapace). Wallander (Krister Henriksson) själv kan inte komma då någon tömt hans bil på bensin, även närmaste arbetskamraten Martinsson (Douglas Johansson) har fått förhinder efter att hans bildäck skurits sönder. Väl på plats hittar de två unga poliserna en död kvinnokropp hängandes från taket. Strax därefter försvinner Martinssons dotter och när dessutom Linda skadas i något som ser ut som en skjutolycka, men givetvis inte är det, börjar Wallander ana att personen bakom alla dessa gärningar av någon anledning är ute efter utvalda polismän.

Historiens inledning är utmärkt, under de första, säg fyrtio, minuterna satt jag på helspänn och var säker på att denna film skulle slå ”Innan Frosten” och ”Steget Efter” med hästlängder. Visst fanns det ett eller annat irritationsmoment, men det var inte så svårt att bortse från dem. Värre blev det dock ju längre jakten på mördaren gick, då de logiska luckorna blev större, karaktärernas agerande stundtals obegripligt och faktamissarna fler under filmens andra del. Och jag skulle gärna vilja veta varför de filmansvariga inte avsatte någon procent mer av den enorma budget som dessa Wallanderfilmer har på lite bättre research och planering.

”Mastermind” är ett spel som bygger på att deltagaren, genom logiskt tänkande, skall komma fram till hur det av motståndaren lagda mönstret ser ut. Och förmodligen syftar titeln på att det är polisen som i detta fall skall ses som spelaren som genom förnuftigt resonerande kommer fram till hur motståndaren, mördaren, lagt sitt mönster. Vilket förnuftigt resonerande skulle jag vilja fråga. För så inkompetent som polisen agerar i denna film (jag hoppas att denna skildring inte är verklighetsbaserad), är det smått otroligt att de i slutet ens kan komma mördaren nära. På tal om slutet är dessa scener riktigt usla för att vara en biofilm, trots Peter Flinth försök att höja kvalitén på dem genom att göra en ”Se7en” – dvs. hålla namnet hemligt in i det sista på den (kända) skådespelare som gestaltar mördaren. Men det räcker inte med dessa goda intentioner. För tyvärr har Flinth långt till Finchers kapacitet och ”Mastermind” slutar som en dussinthriller av det slag som vi kan se under tråkiga vardagskvällar på kanal 3 eller 5.

Efter ”Innan Frosten” lämnade jag biosalongen totalt likgiltig och uttråkad. Men när jag reste mig från biostolen denna gång var jag missnöjd, för det kändes som om ”Mastermind” kunde ha blivit bra, med tanke på dess inledning, snygga foto och duktiga skådespelare. Men vad hjälper det när slutet är värdelöst och de duktiga skådespelarna inte får visa vad de kan. Särskilt besviken är jag på Sällströms prestation, då det som gjorde ”Innan Frosten” sevärd (om man nu kan säga så om denna film) just var Sällströms agerande och jag såg fram emot att se henne igen. Men denna gång är manuset utformat på ett sådant sätt att hon knappt får något spelutrymme alls då hennes karaktär i en stor del av filmen antingen ligger skadad eller irrar runt halvblind.

Kanske kommer någon att reagera på att jag i denna recension inte nämner något om huruvida Henriksson klarar av att axla Lassgårds roll. Och det beror på att denna diskussion har varit uppe länge, och det känns inte som om jag har något av värde att tillföra den. Dessutom tjänar det ju ingenting till att önska att vi kunde se Lassgård som Wallander och Jonas Karlsson som Lindman, såsom det var tänkt från början. Och för övrigt har vi några filmer på oss att vänja oss vid denna konstellation.