Wallander - Mordbrännaren 2013

En ung pyroman släpps ur fängelset, tillbaka in i samma samhälle där han satte eld på saker, och försöker få någon slags ordning på sitt liv. Men det som inte är lätt när man är hatad, blir ännu svårare när nya bränder händer. När misstankarna pekar åt ett givet håll.

Här kan jag inte låta bli att dra paralleller till danska "Jakten", även om det är ytliga sådana och även om det i "Mordbrännaren" finns en mer hållbar grund för anklagelserna som riktas mot den misstänkte återgärningsmannen. För avskyn mot honom, hatet, hur han behandlas, det känns igen. Det ger ett mänskligare fall, mer tragiskt, och känns mycket mer karaktärsdrivet än "Wallander" vanligtvis gör, och allt det här är sådant som ger möjligheter till en riktigt bra och gripande historia.

Möjligheter som tyvärr lämnas både outnyttjade och outforskade. "Mordbrännaren" är inte ens i närheten av att hålla likvärdig kvalitet, inte ens nästan. Det här är bara ännu ett fall i en serie av bara ännu ett fall.

Undantaget är Kurts sjukdom. Den spelar nu en allt starkare roll, och är vad som faktiskt lyckas göra "Mordbrännaren" till en (delvis) starkare film än det borde vara. Krister Henriksson får äntligen visa upp lite av den där extraordinära talangen jag vet att han besitter. Inte mycket men bättre än inget.

Och skånskan? Jodå, kors i taket, jag tror minsann de har hittat ett par personer i Ystad som pratar skånska. Jag vet, det här är något jag hänger upp mig en hel del på, kanske oproportionerligt mycket, men det handlar om trovärdighet. Det handlar om att göra staden där allt utspelas till en av karaktärerna. Göra den levande. Något som kan göra väldigt mycket för en film eller serie. Tyvärr räcker det inte med ett par skånska skådespelare i mindre roller och Wallanders Ystad fortsätter vara lika platt som traktens mordgåtor.