Wallander - Vittnet 2010

Med topp menar jag inte någon femetta, det hade varit alldeles för lyxigt, det betyder däremot att Agneta Fagerström-Olsson ("Hammarkullen") vad jag kan minnas varit den mest lyckade av åtminstone nya omgångens regissörer, som med sina två episoder tar andra omgången av Wallander-deckare till en oväntat tillfredsställande avslutning.

Ja, kvalitetsmässigt alltså, jag skulle vilja påstå att själva slutet, de sista minuterna, enbart tematiskt och bara delvis är tillfredsställande Det är okej men saknas något. Därutöver får dottern Linda , för andra gången sedan skådespelerskan Johanna Sällströms död mellan de båda omgångarna, nöja sig med en att stillsamt bli tittad på via fotografiet på Kurts skrivbord och den utlovade förklaringen till karaktärens frånvaro uteblir helt. Möjligen görs det med tanke på någon slags respekt som jag personligen tycker är ganska missvisande, man hyllar inte en människa genom att ignorera henne och låtsas som om hon aldrig var där.

Fokus för "Vittnet" ligger på svartjobb och en liten flicka, det är hon som är titelns vittne. I Ystad ska en stor och viktig rättegång dra igång, kulmen på den så kallade svartjobbshärvan (information som oförklarligt och oförklarligt upprepas likadant två gånger precis efter varandra i början av filmen). Samtidigt på annan plats hetsas importerad, östeuropeisk, arbetskraft till olämplig jobbtakt som leder till en svår (och tyvärr ganska skrattretande utförd) olycka. Det ena har till en början inget att göra med det andra men den saken kommer med tiden förändras, och den lilla flickan blir snart en viktigt pjäs i spelet.

Upplägget ger vibbar av amerikansk gangsterfilm, eller snuthistoria med sopåkarskurkar som fokus, men trots inspirationen från andra sidan atlanten - som ofta finns bland dessa massproducerade svenska deckare och mest känns som en vilja att vara någonting man inte behöver bli - fungerar det ändå hyggligt. Tillräckligt för att inte störa mig. Med bra skådespeleri kommer man också långt, och även om t ex Krister Henriksson och Lena Endre harvar på i ungefär samma takt (nej, den lilla utveckling vi kanske får ta del av här räcker inte, och jag har inte lyckats bli helt klok Kurt och Katarinas relation) som alltid), hjälper det desto mer när gäster som Thomas Hanzon och Claes Ljungmark lyfter upp en stund. Även om den återkommande invändningen att dialogen står i vägen för att utnyttja de utmärkta skådespelarnas fulla effektivitet gäller även här.

Ni har nu nått slutet på min recension av "Vittnet". Låt oss då hoppas att det även innebär slutet på den här serien.