Wanderlust 2011
Synopsis
Info
Senaste om filmen
Det går på tomgång
De två spelar ett gift par vars liv inte har blivit riktigt som de tänkt sig. Hon hoppas ständigt mellan karriärer, kan aldrig bestämma sig, och hans karriär är på väg att ta en oväntad vändning i en negativ riktning. På väg till släktingar, i ett försök att komma på fötter igen, råkar de hamna hos en grupp människor som valt att leva utanför resten av civilisationen. Det är frigjort, idylliskt, och det är ont om regler utöver att vara sig själv. Att många bra. För ett par i kris, med ekonomiska problem, med jobbiga släktingar, kan denna tillvaro verkar väldigt lockande, men snart visar det sig att tillvaron passar en av våra hjältar bättre än den andra.
Problemet med idéerna är inte bara att de goda saknas, utan att upplägget knappast var speciellt lovande, eller lockande, till att börja med. Vilket inte behöver betyda problem. Jag är helt ointresserad av poker men gillar ändå "Rounders". Förstår inte grejen med någon som helst idrott och älskar "Rocky" i vilket fall. Och "Any Given Sunday". Och "Baseketball". Så problemet med "Wanderlust" är inte att historien saknar något som tilltalar mig, att den aldrig blir något som tilltalar mig fungerar däremot till dess nackdel. Det går liksom på tomgång.
Det är en extra besvikelse med tanke på hur mycket jag gillade David Wains (regissör och medförfattare tillsammans med skådespelaren Ken Marino) förra film, "Role Models", som var en rejält positiv överraskning för mig. Nu går vi alltså från inga förväntningar och neråt istället. Besviket.
Vad som räddar "Wanderlust" från ett totalt haveri är att det ändå finns ett hyfsat produktionsvärde. Bortsett från manus, ett habilt hantverk. Och det finns några enstaka kul scener, så långt kan jag sträcka mig, och åtminstone en riktigt rolig replik ("You're taking my infidelity and making it about you! Do you realize how selfish you sound?!"). Utöver dessa saknas dock saker att skratta åt.
Eller, för all del, att bry sig om. Även om här finns relationer och (idel förutsägbara) utvecklingar jag tar för givet det är meningen vi ska känna för. Skratta åt, med och känna för. Men nej. Bara besvikelser.
Då kommer man inte långt ens med Paul Rudd och Jennifer Aniston.
