Wanted 2008

Först och främst: glöm Mark Millars udda serieroman. Manusförfattarna bakom ”Wanted” tillåter sig ändringar som kommer få fansen att slita sitt hår i ren förtvivlan. Superhjältetemat har tonats ned och stöpts om till traditionell action – med Timur Bekmambetovs magiska touch som enda räddning.

Att säga att vår huvudperson Wesley Gibson vantrivs med tillvaron är en underdrift. Han är less på sitt monotona revisorsjobb, han hatar tjatet från sin feta chef och han avskyr sin bäste vän som sätter på hans tjej, som dessutom är pisstråkig. Det behövs en förändring, snarast.

In kliver Trinity… eh, Fox, och visar Wesley en väg ut ur hans miserabla ursäkt till liv. Denna tatuerade femme fatale berättar att han har yrkesmördande i blodet, och lär honom att slåss som en man. Fox är nämligen medlem i Brödraskapet, ett tusen år gammalt sällskap som utvecklat raffinerade metoder att ta livet att folk som förtjänar det. Hennes kollega, Wesleys sedan länge försvunne far, dödades nyligen och han är nu den ende som kan stoppa Brödraskapets fiende nummer ett.

Så börjar träningsmontaget, som skulle få ”Fight Club” att likna oskyldigt mellanstadiebråk. Blod, svett och tårar blir bokstavliga nödvändigheter för att få Wesley att följa sitt kall i livet. Genom att skärpa sina sinnen ska han också bli snabbare och mer pricksäker, och inte minst lära sig bemästra konsten att styra en kula på de mest otänkbara sätt.

Vi som sett ”Night Watch” vet: allt är möjligt i Timur-land. Rysslands mest visionäre regissör just nu har gått på export, och tar känslan för andlös over-the-top-action med sig. Bilarna de flyger, och kulorna de viner - i slowmotion såklart. Actionscenerna är spektakulära, men i en Hollywoodproduktion blir en sak plågsamt tydlig. Det är synd att den västerländska actionfilmen inte kommit längre i sin utveckling, utan att det häftigaste man fortfarande kan göra är att dra ner filmhastigheten så fort det börjar skjutas. Precis som de senaste tio åren.

Skådespelarmässigt övertygar James McAvoy både som frenetiskt pillerknaprande nollan i början av filmen, och som den hämndlystne hårdingen med inget att förlora som han sakta men säkert förvandlas till. Angelina Jolie, med i övrigt tveksamma talanger, är ju som född till coola skarpskjutande roller (jag hoppas fortfarande på en ”Tomb Raider 3”!) men kanske lite väl lik mrs. Smith för att det ska kännas helt fräscht. Sist och minst bland rollistans mer kända namn kommer Morgan Freeman, som på gamla år gått i Al Pacinos fotspår vilket innebär autopiloten på. Varje replik - förutom ett pinsamt framkrystat ”motherf*cker” kanske - låter som allt annat han sagt på bioduken de senaste åren. Som om karln gått i pension men glömt att meddela omvärlden.

”Wanted” kan bäst beskrivas som en råare ”Matrix”, sprängfylld med vräkig våldsporr för att få de hårdaste alfahanar att dregla hejdlöst i två timmar. Det är svårt att säga vad som egentligen saknas. Har man rätt att vänta sig något nyskapande av varje pangpang-historia som langas ut på bio? Kanske inte. Men även som hjärndöd underhållning missar ”Wanted” målet. Med ungefär tjugo minuters för lång speltid för sin fjädertunna historia.

Budskapet om att inte vara en mes och ta kontroll över sitt liv kan ju också lätt misstolkas lite grann, när det för Wesley handlar om att ta till vapen och skjuta ut hjärnor på folk utan att fråga sig varför. Det här är å andra sidan filmen där ”hjältarna” får sina uppdrag från en antik vävmaskin. Inte tänkt att tas på för stort allvar, med andra ord.

TV-spelet lär hur som helst bli urhäftigt.