WarGames 1983

Du är en datorspelsälskande tonåring som råkar komma över det senaste, häftigaste krigsspelet. Du sätter siktet på det superpatriotiska, krigsglada USA och skickar bomber och missiler till höger och vänster. Kruxet är bara... allt är på riktigt. I dagens USA hade nog ditt öde liknat en av tortyrscenerna i “Zero Dark Thirty” men på 1980-talet var det lite roligare. Tydligen.

Med tanke på storyn och temat så känns “Wargames” lite före sin tid med tanke på all modern krigsdebatt och övervakningsparanoia i staterna. Här krävs det inte mycket för att tonårige spelnörden Matthew Broderick oavsiktligt ska hacka sig in i försvarsdepartementets hemliga system för att upptäcka kärnvapenanfall. Gissa om han hamnar i trubbel?

Det är inte svårt att förstå att filmen nu får en remake men samtidigt är det en ganska underlig film. Där remaken troligen - och med rätta - lär göras som en mer politisk konspirationsliknande thriller så är originalet en mer tonårsorienterad äventyrskomedi, i brist på en bättre genrebenämning.

Kidsen är smarta, kommer undan med allt och samtliga vuxna från militärer till vetenskapsmän får se sitt intellekt lättbesegrat. Man pratar om att dö i ett stundande tredje världskrig i samma tonfallsläge som risken att missa skolbalen. Vissa filmer åldras helt enkelt inte med värdighet.

Och då har jag inte gått in på effekterna. Dessa datorer, ja jösses. Det är rart på gränsen till skrattretande hur detta upplevdes som high-tech på sin tid. Men samtidigt finns här ett otroligt nostalgivärde. Det är ett lagom underhållande tidsdokument (och faktiskt första filmen där datortermen “brandvägg” användes).

Vad som är ännu bättre är hur filmens antagonist är ett datorprogram med förmågan att lära sig saker och blir hotet mot både USA, dess påstådda motståndare Ryssland och ja, hela världen. Visst, det är en politisk kusin till HAL i “2001” men det funkar.

Även Broderick i sina charmiga ungdoms år funkar fint. Idag skamlöst underskattad, hans 80-talsmeriter är goda bevis på vilken utstrålning han faktiskt har och “Wargames”, hans första huvudroll är inget undantag. Ally Sheedy (Allison, The Basket Case i “Breakfast Club”) är sevärd som det oundvikliga kärleksintresset och lyckas nästan få oss att glömma att hennes karaktär har noll syfte förutom att vara kvinnlig fägring.

Med eller utan sitt tema så är “Wargames” en alldeles lagom, lättsmält 80-talsrulle. I jämförelse med andra, bredare klassiker gör den inte mycket väsen av sig. Men varför klaga? Det är aldrig dumt att få drömma sig tillbaka till sina nördiga tonår när man kunde låtsas att man var smartare än alla dumma vuxna som bara ville kriga.