War Machine 2017

"War Machine" tacklar berättelsen om den amerikanska generalen Glen McMahon – en något dramatiserad version av verklighetens Stanley McChrystal – som år 2009 fick i uppdrag att styra upp kriget i Afghanistan efter en lång rad misslyckanden och fallande resultat. Han var fast besluten om att få ett slut på kriget och "vinna" till varje pris, men insåg snabbt att det var lättare sagt än gjort i ett krig där varje slagfält är en enda stor gråzon, kantad av komplicerad byråkrati och ren misär. 

 

Med den verklighetsbaserade uppgång och fall-berättelsen i grunden satiriserar regissören och manusförfattaren David Michôd – mest känd för mästerliga "Animal Kingdom" – situationen som har uppstått för USA i mellanöstern, där gränsen mellan allierad och fiende är hårfin och explosiv jingoism regerar. Frågeställningar kring krigets meningslöshet, den verkliga motivationen bakom invasionen, "collateral damage" och det paradoxala i att invadera ett land för att "hjälpa till" hanteras på väldigt tankeväckande sätt. Visst har vi sett det tidigare vid det här laget, men inte riktigt i den här formen. 

 

Satir-inriktningen funkar stundtals oerhört bra, som när McMahon håller ett eldigt tal om att militärens huvuduppgift är att skydda civilbefolkningen och att man "inte kan hjälpa folk och döda dem samtidigt" medan omfattande drönarattacker visas på bildskärmar bakom honom. Det finns flera sådana scener och ögonblick i filmen som belyser ogreppbara hemskheter och nattsvarta abysser på ett humoristiskt vis. Som med all vass satir så fastnar skrattet i halsen till slut och svärtan i det som skildras sköljer över en. Viktiga poänger görs och jobbiga tankar väcks, precis som det ska vara. 

 

Tyvärr finns det också ojämnheter på sina ställen, särskilt gällande vilken typ av satir det är Michôd vill använda sig av. I vissa delar av filmen verkar han sikta på någon sorts "Dr. Strangelove"-variant som drar tydligt åt slapstick-hållet, som i den första scenen mellan McMahon och president Hamid Karzai (Ben Kingsley) där kroppspråk och dialekter är uppskruvade till max. Det står i skarp kontrast mot den mer subtila och ledsamma satiren som används i andra delar av berättelsen, där världen och karaktärerna känns mycket mindre förhöjda. Resultatet blir att tonen i filmen är väldigt ojämn och kan skifta en hel del från scen till scen, vilket drar ner dess kraft lite. Det är också synd att Michôd slänger in en övertydlig berättarröst (Scoot McNairy) med förklarande repliker som "you can't build a country at gunpoint", ifall några arma krakar i publiken inte skulle förstå den uppenbara satiren. 

 

Kopplingar till Kubricks mästerverk "Dr. Strangelove" kan man även dra till Brad Pitts prestation, då hans skådespel osökt förde mina tankar till Peter Sellers. Det är inte så att Pitt lirar på Sellers omänskliga nivå här, men de massiva riskerna han och Michôd tar med karaktärens överdrivna kroppspråk, mimik och uppförande påminner om Sellers mod. Det är svidande nära överspel och ren fars hela filmen igenom, men av någon anledning så fungerar det i slutändan. Tidigt i filmen hade jag svårt för det, det ska sägas, men till slut faller det på plats. Speciellt i de hjärtskärande scenerna McMahon har med sin fru Jeannie (Meg Tilly) spelar Pitt på ruskigt hög nivå. Där injicerar Michôd också en del obekväm sympati för McMahon, vilket smittar av sig på publiken och skänker hela filmen ytterligare ett lager av emotionell komplexitet. 

 

Mycket av humorn i filmen ligger i flyktiga smådetaljer; handskakningar, blickar, cyniska kommentarer och bisarra missförstånd. Det är där skickliga birollsskådespelare som Anthony Michael Hall och Anthony Hayes kommer in. Båda spelar osäkra machokaraktärer som tillhör McMahons inre krets och de är verkligen hysteriskt roliga när de går loss. Rollistan innehåller också starka namn som John Magaro, Emory Cohen, Will Poulter, Keith Stanfield, Scoot McNairy och Griffin Dunne, men ingen av dem får särskilt mycket att göra, utan det är onekligen Pitts show rakt igenom.

 

Sammanfattingsvis bjuder alltså Netflix och David Michôd på en ojämn film som tack vare dess toppar lyckas bli riktigt sevärd. Dessutom är den väldigt viktig eftersom tematiken kring de förödande effekterna av den enskilda individens krigiska ambitioner och meningslösheten i modern krigsföring tåls att upprepas hur många gånger som helst. Det är fortfarande aktuellt, tråkigt nog. Så även om jag hoppades på mycket mer med tanke på de inblandade namnen så rekommenderar jag den. Bara den gudomliga cameon som dyker upp precis innan eftertexterna gör den värd en titt.