War on Everyone 2016

I teorin är filmer som “War on Everyone” bland det värsta jag vet, och tillhör en viss typ av komedi som jag aktivt undviker och automatiskt förknippar med någon form av fiktiv och temporär penisförlängning för skapare samt tittare. Det beror förstås på machoismen som kommer på köpet med dessa filmer och bjuder på en variation av nedvärderande kommentarer om kvinnor. John Michael McDonaghs första amerikanska långfilm innehåller allt det där men är lite som den där jobbiga killen i baren som jag ändå är villig att gå till sängs med för en kväll. 

“War on Everyone” handlar om två kriminella snutar i Albuquerque, New Mexico. Terry Monroe (Alexander Skarsgård) och Bob Bolano (Michael Peña) är allt annat än lämpade för jobbet men har på något mystiskt sätt hittat en ingång till poliskåren ändå. De begår en mängd grova tjänstefel; fäller rasistkommentarer titt som tätt, pudrar näsan med kokain under arbetstid och blir – när vi hoppar in i handlingen – inkallade på möte med chefen efter att ha anklagats för korruption. Innehållet framkallar känslan av att vakna upp med äcklig andedräkt på morgonen... och jag gillar det!

Att bära vapen och visa upp brickan för varje person som korsar deras väg har bara med självintresse att göra hos dessa två jubelidioter. Om en hade lågt förtroende för polisen innan filmvisningen dragit igång lär denne inte lämna filmen med högre tankar om rättsväsendet när regissören John Michael McDonagh (“Calvary”, “The Guard”) är klar med dig. Och med tanke Terry och Bobs attityd till Moral skulle man kunna tro att de är de verkliga skurkarna men sedan hoppar en Mick Jagger-imiterande strippklubbsägare (Caleb Landry Jones) in i historien som medhjälpare till en snobbig lord som i sin tur visar sig sitta på fett med cash från ett bankrån som våra snutar försöker få en del av. 

 

Den spjuveraktiga filmen har en ganska otilldragande titel men är smockfull med oneliners som funkar som tillfällig avkoppling och Skarsgård och Peña har en personkemi på duken som är svår att motstå. Föregångare till filmen, så som “Trainspotting” och “Filth” har mer än bara en sak gemensamt med “War on Everyone”. Jo, vadå? De. är. alla. skapade. av. just. britter. Britterna borde ha ensamrätt på snuskhumor-genren. De gör det bäst, ingen protest.

Men när allvar smyger sig in i “War on Everyone” i form av en kärlekshistoria får filmen problem, stora problem. Varför ska saker börja betyda någonting helt plötsligt när utgångspunkten från början var att ingenting betyder något?