I krig med morfar 2020

Robert De Niros karriär är som en bisarr, oförutsägbar berg-och-dalbana. Tvåfaldig Oscarsvinnare med nio Scorsese-filmer på meritlistan, senast tokhyllade ”The Irishman”. Senaste åren har han dock samlat på sig skamlösa lönecheckar i pinsamma komedier där han ofta spelar gaggig farfar, som i Fockers-filmerna eller ”Dirty Grandpa”. Hur mår han egentligen?
 
Det senaste tillskottet, ”I krig med morfar”, filmades redan 2017 men premiären sköts fram när den ursprungliga distributören Weinstein Company lades ner av ökända anledningar. Om det förde något gott med sig är att denna smutsfläck till film lades på hyllan där den gärna kunde få stannat. Men tyvärr. Efter att De Niro påmint oss om sin storhet i såväl ”Irishman” som ”Joker” så kravlade sig hans senaste morfar-komedi till slut fram till biograferna. Stackars Bob.
 
Titeln summerar den så kallade handlingen ganska perfekt. Det är ett upplägg som möjligen kunde fungerat i en sitcom av typen ”Malcolm – ett geni i familjen”. Här blir det 94 minuter plågsam ”humor” där en bortskämd snorunge (Oakes Fegley, ”Peter och draken Elliot”) startar ett ”Ensam hemma”-liknande krig med morfar (ni vet vem) när denne, med skadat knä, flyttar in i grabbens rum.
 
Fem minuter in i filmen har stackars Bob ramlat omkull på gatan och kastat yoghurt på en säkerhetsvakt. Ribban är satt lågt. Gamlingar förstår inte teknologi. Fniss. Gamling tappar byxorna och visar könet. Fniss. Gamlingar klär sig som gangsters. Fniss. Gamlingar spelar spökboll och tappar löständerna. Fniss… Sällan har 94 minuter känts så långa.
 
Förutom det tragiska i att filmen fungerar som ännu en spik i De Niros karriärkista så lyckas den även involvera – och slösa bort – talanger som Christopher Walken, Jane Seymour, Cheech Marin och Uma Thurman. Man blir mest påmind om samtliga skådespelares tidigare storhetstid, som när de filmade med Quentin Tarantino på 1990-talet.
 
Thurman får bära tyngsta lasset i en av de värsta, mest otacksamma mammaroller på länge. Man både skäms och lider med henne när hon frustrerat kämpar i såväl genanta slapstick-scener som sirapsdränkta dramatiska ögonblick. Men skulden ska nog läggas på regissören Tim Hill vars tidigare alster ”Gustaf 2” och ”Alvin & gänget” ganska väl sammanfattar hans komiska talang. Vi hoppas någon kan rädda Bob från skräp som detta innan han ger upp helt – för sådant här mår ingen bra av.