Warrior 2010

MMA står för Mixed Martial Arts är — låt mig som något av en gröngöling på området citera Wikipedia här — "en kampsport med sparkar, slag, kast och markkamp med inriktning på fullkontakt" och verkar mest definieras av vad man inte får göra med motspelaren. Vilket inte är mycket. Det är, föga förvånande, en väldigt våldsam sport.

Bröderna ifråga är Tommy (Tom Hardy) och Brendon (Joel Edgerton), vars relation till såväl varandra som sin före detta alkoholiserade far (Nick Nolte) är minst sagt ansträngd. En stor turnering inom MMA hägrar i horisonten, när Tommy dyker upp i pappa Paddys liv efter många års frånvaro och ber honom agera tränare. I samma veva leder broder Brendons ekonomiska knepigheter till att även han, en gång i tiden aktiv inom MMA-organisationen UFC, lockas tillbaka in i sporten. Hur ogärna de än vill konfrontera varandra blir uppgörelser i och utanför buren till slut oundvikliga.

Ansträngd är ett ganska lågmält ord för att beskriva hur djup konflikten emellan de tre männen verkligen är, den går riktigt djupt, är fruktansvärt infekterad, och det är väldigt snyggt. Snyggt som i välgjort. Effektivt. Det är också en konflikt, en relation, som tillåts ta tid under filmens gång, som tillåts växa. Det tar ganska lång tid innan Hardy och Edgerton får dela en scen tillsammans, och jag älskade hur deras två historier, deras parallella liv, skildras ordentligt på varsitt håll innan vägarna naturligt korsas. Ungefär här jag frågar mig hur Gavin O'Connor, regissör och manusförfattare med en handfull filmer i ryggen, lyckats undgå mig ända tills nu. Jag noterar mentalt vikten av att kolla upp mera.

Den parallella skildringen är dessutom vad som, tillsammans med skådespeleriet, gör filmen såpass känslomässigt stark som det är. Man investerar mer tid, mer känslor, och det blir omöjligt att inte känna med männen eller sitta där och kippa efter andan när de brutala, intensiva, fighterna drar igång.

Och skådespeleriet är makalöst starkt, framför allt från de tre männen centrum, utan att ta för mycket utrymme. Det är passionerat men återhållsamt. Tom  ("Bronson", "Dark Knight Rises") som inbunden och svår att nå, medan Edgertons ("Animal Kingdom") karaktär är mycket mer öppen, och Nick Noltes (ingen vidare presentation torde vara nödvändig) kommer med en insats någonstans däremellan, och de belanserar varandras spel perfekt.

Man skulle kunna fråga sig om "Warrior" har väckt något slags intresse i mig för multikampsportens anrika konst. Det har den inte. Men ett starkt drama om relationer män emellan går alltid hem, och där lyckas "Warrior" över förväntan.