Water Lilies 2007

Fjorton år senare får denna finstämda, lilla franska pärla premiär i Sverige. Är det för att filmen har en aktualitet som bör belysas, eller för att man vill rida på Sciamma-vågen efter hennes senare framgångar (med bland annat ”Porträtt av en kvinna i brand” från 2019)? Jag tror på det senare, men är oavsett glad att vi nu ges chansen att se också denna. Samtidigt kan jag inte låta bli att hysa visst tvivel om hur angeläget ännu ett perspektiv på vita kroppsfixerade medelklassungdomar, i vita medelklassförorter är. 

 

”Water Lilies” handlar om de två femtonåriga tjejerna Marie (Pauline Acquart), och Anne (Louise Blachere), som är bästa vänner. Anne ägnar sig åt konstsim på fritiden, medan Marie mest i smyg trånar efter simteamets kapten, fagra Floriane (Adele Haenel). Floriane är den snygga tjejen som alla killar vill ha och alla tjejer ogillar. Hon är kaxig men välkomnar uppmärksamheten från den mer tafatta Marie. Med tiden djupnar de två tjejernas relation, och Anne lämnas utanför, vilket ger glöd till intrigerna i triangeldramat.

 

Konstsim är en bra metafor för det vi får se utspelas också utanför simhallen. På ytan är det kontrollerat och stilla, medan det under den pågår ett ostyrigt flaxande med armar och ben. Sciamma närmar sig med stor respekt sina unga karaktärer, som får ta plats och berätta historien på sina villkor. Hon låter samtidigt kameran studera dem väl närgånget, vilket inledningsvis stör mig något. De många närbilderna på ålande pubertetskroppar är så centralt, att jag ett tag undrar vems blick detta egentligen är tänkt för. Dock backar kameran undan i rätt tid och släpper fokusen på det visuella, och vi ges istället chansen att se vad som pågår där bakom. Fotot av Crystel Fournier är bra och de vackra bilderna, med det välarrangerade melodiska ackompanjemanget, gör att historien med lätthet flyter fram, även om tempot i övrigt ibland trevar.

 

Filmen har kallats för en fransk ”Fucking Åmål” och flera likheter kan helt klart skönjas. Den ungdomliga frustrationen återkommer i båda, även om tonen i dem är annorlunda. För medan ”Fucking Åmål” låter ångesten spilla ut över varje bokstav som uttalas, är ”Water Lilies” fåordig och myllrar mer mellan raderna. Detta är ett poetiskt och lågmält drama, som med subtila penseldrag berättar om unga spirande känslor i upplopp. Under den polerade ytan pulserar det av ängslan och en ständigt närvarande längtan efter något, som ännu inte är riktigt definierat. Att vara ung och växa upp är svårt och det gör ont. I Åmål, men också i en förort till Paris.

 

”Water Lilies” är ett tidlöst drama om tjejers uppvaknade och relationerna de bygger. Det handlar om ungdom och vänskap, och om att försöka hitta sig själv i djungeln av andras åsikter och omdömen. Sciamma lyckas ta fram det bästa ur sin unga ensemble och den huvudsakliga trion är också otroligt övertygande, även om Haenel är lyser lite extra som Floriane. Jag tycker om filmen, och ser många fina fördelar med den, men har samtidigt som sagt svårt för att riktigt inse dess syfte. Vem ska se denna? Vad vill den säga och varför? Det har gått några år sedan 2007 och jag tror att idag behövs helt enkelt något mer än gullig homosensualism för att verkligen engagera.