Wayne's World 1992

”Staying Alive” i ”Saturday Night Fever”. ”Old Time Rock and Roll” i ”Föräldrafritt”. ”You Can Never Tell” i ”Pulp Fiction”. Vissa filmer och låtar kopplar man direkt till varandra vid första åtanke. En av de mest uppenbara är dock Queens ”Bohemian Rhapsody” och ”Wayne’s World”. Idag går det inte att höra låten utan att headbanga loss likt Wayne, Garth och deras vänner i den berömda bilscenen.

Det är en perfekt inledning på en av de främsta ”Saturday Night Live”-filmatiseringarna, och den första sedan ”Blues Brothers”. Tonen sätts direkt med kombinationen av 1970-talsrock och de hopplöst nördiga men charmiga huvudkaraktärerna. Vi lärde oss att älska Mike Myers och Dana Carveys karaktärer i ”SNL” och kärleken fortsätter oavbrutet när de gör entré på vita duken.

Liksom rollfigurerna själva så är storyn av simplaste sort. Wayne & Garth får chansen att överföra sin TV-show från lokal- till kabel-TV via sliskig PR-snubbe (Rob Lowe, i för honom annorlunda roll) intet ont andandes om dennes giriga planer medan Wayne förälskar sig i en tuff rocksångerska (Tia Carrere). Gott vs ont, vara sann mot sig själv istället för att sälja sin själ, ner med kapitalismen. Det gamla vanliga.

Men precis som i Myers senare Austin Powers-filmer så levererar man festlig underhållning i ett rasande tempo. Här finns klassisk men vältajmad slapstick, som när Garth leker med slagpistol på bilverkstaden och repar en nylackad kärra eller när Waynes galna ex (Lara Flynn Boyle) cyklar in i en bil. Men allt fånigt varvas med lekfulla skämt kring populärkultur när man driver med allt från produktplacering till gamla TV-serier som ”Laverne & Shirley” och ”På farligt uppdrag”.

Men lika viktig som den härligt opretentiösa humorn så är musiken lika viktig. Förutom Queens stora comeback i strålkastarljuset så finns här gott om andra hits som används på de mest effektiva sätt. Som när Garth försöker förföra sin drömkvinna till tonerna av Jimi Hendrix ”Foxy Lady”. Eller när Wayne ser Tia Carrere för första gången, när hon sjunger Hendrix ”Fire”, och Gary Wrights ”Dream Weaver” spelas i Waynes huvud.

Det här är tveklöst Myers kärleksbarn och såväl han som de många, knäppa birollerna (som Ed O’Neills bisarra restaurangvärd) är roliga men någonstans stjäl ändå parhästen Carvey showen. Carvey är ett komiskt proffs som improviserat många av sina absurdaste repliker, som när han frågar Wayne om han någonsin funnit Snurre Sprätt i drag attraktiv (Myers skratt i scenen är äkta). Det är sådana stunder som rankar Garth till en av de mest älskvärda nördarna i komedigenrens historia.

”Wayne’s World” är ingen Oscarsfilm och lär inte hamna på någons lista över intelligenta satirer. Men med glatt humör, härliga karaktärer och knäppa skämt kommer den långt och håller fortfarande 25 år senare. Däremot blir det tjatigt med våra hjältars många catchphrases… NOT! Schwing! Aaaaand… scene!