Weiner 2016

Berättelsen om Anthony Weiner är nästan för bra för att vara sann. Hade denna historia diktats upp i en fiktiv spelfilm hade en nästan inte köpt berättelsen som uppdagats.

Det politiska kaoset började 2011 när Weiner var en del av demokraternas representanthus i kongressen. Den 27 maj twittrades en bild ut på Weiners Twitterkonto föreställande en erektil penis dold under ett par kalsonger. Bilden – som var menad att skickas direkt till en 21-årig collegestudent från Seattle – skickades istället ut för alla Weiners följare att se och spreds som en löpeld bland medier även om bilden fort togs ner.

Weiner nekade att han skickat bilden men skandalen var redan ett faktum. Efter att ytterligare bilder framträdde såg det inte ljust ut. Ledningen för demokraternas partigrupp i representanthuset samt president Barack Obama påfordrade att Weiner skulle avgå och den 16 juni 2011 tillkännagav han sin avgång till kongressen.

Snabbspola två år. Som utskrattad och utfryst politiker valde dock Weiner att mot alla odds ta revansch. 2013 ställde han upp i borgmästarvalet i New York City – något han försökt med redan 2005 men förlorade. Trots sitt smutsiga register började Weiners kampanj bra och han blev snabbt en av toppkandidaterna i racet. Men så länge skulle inte solen få skina på den före detta kongressledamoten. Under sommaren 2013 uppdagades fler bilder och chattkonversationer (under namnet ”Carlos Danger”) på sexsajter som Weiner besökt under det senaste året. Den politiska härdsmältan var ett faktum.

I denna dokumentär uppkallad efter politikerns oturliga efternamn skildrar filmskaparna Josh Kriegman och Elyse Steinberg hela Weiners kampanj under borgmästarvalet och hur omgång två av sexskandalerna påverkade hans karriär. Med full access till Weiner, hans familj och hans kampanjteam hamnar de som en fluga på väggen i en av de mest otursamma och omtalade politiska skandalerna de senaste åren. Och det är svårt att inte bli underhållen. Allt som sker kring Weiner är som sagt nästan för bra för att vara sant, och dokumentärskaparna finns där att fånga tillfälle efter tillfälle.

Man slås fort av hur närgångna kamerateamet egentligen tillåts vara. Från intima familjesituationer till möten med den innersta kretsen av Weiners kampanjstab finns kamerorna där. Det framstår nästan hycklande hur Weiner låter privatlivet få exponeras så mycket när det är just det privata som fått honom på fall. Ibland märks det dock att när kamerorna kommer lite väl nära och personerna bakom ställer en fråga för mycket att Weiner inte vill spela boll. "Jag trodde hela meningen med 'fluga på väggen'-greppet inte var att interagera med sina objekt" ryter han till när kamerateamet blir lite väl närgångna under en taxiresa. 

Den privata skildringen saknar dock en viktig beståndsdel och det är att berätta Weiners fru Huma Abedins – långt erfaren medhjälpare till Hillary Clinton och vice ordförande för hennes kampanj 2016 – perspektiv. Abedin finns ständigt med i bakgrunden – både i de politiska rummen och i de mer privata sammanhangen – men hon kommer aldrig till tal själv. Troligtvis är detta ett självvalt beslut från hennes sida – och självklart förstår en det – men en saknar ändå en kommentar från hennes perspektiv. Hur hon hela tiden står vid Weiners sida – skandal på skandal. Det är politiken framför allt och det är nästan som att se ”House of Cards” Claire Underwood i verkligheten.

För svenska medier är Weiner inte så välkänd utöver sina sexskandaler så det är nog få som egentligen har koll på hans politik. Så utan att egentligen ha särskilt bra vetskap om hans ställningar i nyckelfrågor är det svårt att få helhetsbilden av den otursamma politikern. Men kärnan i hans personlighet fångas definitivt i dokumentären. Till skillnad från hans konkurrenter framstår han som ytterst jordnära och långt ifrån fåfäng. En kämpe för folket som faktiskt verkar vilja göra en skillnad. Det är därför händelserna kring honom blir så förkrossande.

Utan att gå in på debatten huruvida de äktenskapliga klavertramp han gjort påverkar hans ledaregenskaper så är det trots allt mödosamt att se hur hela medielandskapet vänder sig emot honom och folket enbart bryr sig om den tabloidspridda delen av honom. Dokumentären blir således också en skildring av medias häcklande roll i samhället och hur den kan förgöra en persons karriär. Att se Weiner kämpa för att prata om de faktiskt viktiga frågorna för hans stad samtidigt som motståndare kastar hans internetbeteende i ansiktet på honom är en plågsam upplevelse och det är svårt att trots Weiners stundtals sliskiga framtoning inte känna sympati för honom.

Trots det är det som Kriegman och Steinberg lyckas bäst med i dokumentären att inte riktigt ta någon sida i diskussionen kring Anthony Weiner. Man känner ömsom förakt, ömsom medhåll för den skandalösa politikern utan att det egentligen vinklas på något håll. Kommentarerna efter filmen har varit mycket varierande i fråga om Weiners karaktär och bara det är ett bevis på att filmskaparna lyckats skapa ett nyanserat porträtt.

För den som tröttnat på mediecirkusen kring årets presidentval eller bara vill ha mer politiskt kaos är ”Weiner” en brinnande aktuell skildring av en politikers kollaps.