Välkommen till Tjetjenien 2020

En ung tjetjensk kvinna, "Anya", ringer och ber om hjälp eftersom hennes farbror har upptäckt att hon är lesbisk. Han hotar att berätta det för hennes pappa om hon inte har sex med honom. Pappan är en högt uppsatt regeringsman som skulle ha ihjäl henne om han fick veta hennes läggning. Det är den typen av samtal David Isteev, aktivist, och Olga Baranova, som är chef för det ryska HBTQ-nätverket, får ta emot.

Nätverket har gömda boenden i Moskva som huserar flyende tjetjener i väntan på klartecken från länder där de kan söka asyl. Vi får höra ofattbara berättelser om tortyr och förföljelser från de inneboende, som varvas med så kallade trofévideos där förövare slår, sparkar, förnedrar, våldtar och dödar sina offer. Det gör filmen stundom svårtittad – även om rutan går över till svart innan alltför hemska slut förstår vi som händer. Att höra förövarnas skratt är som att förlora allt hopp om mänskligheten.

Men de brutala förföljelserna är sanktionerade uppifrån. Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrovs machoideal och religiösa övertygelser uppmuntrar jakten på HBTQ-personer, då här finns uttalanden om att det är bra att dessa försvinner från Tjetjenien för att ”rena folket” från dem (vart har vi hört det förut?!?). Skammen är stor hos de familjer som har en HBTQ-medlem och hedersmord är inte ovanligt. Tjetjenska HBTQ-personer har inga skydd och inga rättigheter, för polisen arresterar inte förövarna - de arresterar offren och för dem till koncentrationsläger för homosexuella!

Den huvudsakliga berättelsen är om den 30-årige "Grisha", vars arbete förde honom till Tjetjenien där han trivdes bra tills han arresterades, torterades och tvingades peka ut andra homosexuella män. Han kan inte förstå hur det tjetjenska folket, dessa varma, snälla människor, samtidigt kan vara så grymma. Hans kloka mor konstaterar dock pragmatiskt att det är något som sker i alla länder när en person får för mycket makt och börjar missbruka den.

”Grishas” ansikte är, liksom övriga flyktingars, digitalt justerat med en så kallad deepfakemask för att skydda hans identitet. Effekterna märks ibland då ansiktskonturerna förblir något oskarpa, men det är ingenting som stör eftersom dokumentären har såpass många smygfilmade sekvenser med varierande kvalité. Men när ”Grisha” väljer att gå ut offentligt och försöka ställa tjetjenerna till svars, suddas även den digitala deepfakemasken ut och hans verkliga ansikte träder fram, vilket skapar en både överraskande och imponerande sekvens.

Filmen är alltså inget visuellt mästerverk, och det är inte det som är meningen heller. Istället står smygfilmandet för filmens mest nervkittlande spänningsmoment, när teamet ska försöka få ut "Anya" genom tullen. Dokumentären är mycket välgjord och framför allt är den ett språkrör för de som tystats, de som ifråntagits sina mänskliga rättigheter, ett rop på hjälp. En av de tjetjenska flyktingarna försöker ta självmord, en annan rymmer efter sex månaders isolering i väntan på papper som aldrig kommer, och även den kända popstjärnan Zelim Bakaev är fortfarande spårlöst försvunnen sedan frågetecken cirkulerat om hans sexuella läggning.

 

Det är ofattbart att sådant här kan pågå år 2020, vilket gör ”Welcome to Chechnya” till ett viktigt uppvaknande. Se den!