Welcome to the Rileys 2010

Doug och Lois Riley (James Gandolfini och Melissa Leo) lever sedan deras tonårsdotters tragiska död i en bilolycka i ett kärlekslöst, döende äktenskap. Doug dricker öl, spelar poker, röker och roar sig med en älskarinna vid sidan om medan Lois inte vågar lämna huset. När Doug träffar en tonårig strippa (Kristen Stewart) på en affärsresa i New Orleans bestämmer han sig impulsivt för att släppa allt och hjälpa flickan att ta tag i sitt liv. Samtidigt som Lois får en anledning att för första gången på länge ta sig ut ur huset på stapplande ben.

"Welcome to the Rileys" är en varm, kärleksfull film med stort hjärta. Kombinationen medelålders par i kris och tonårsstrippa låter inte som den muntraste idén men tre sympatiska skådespelare gör karaktärerna till trovärdiga människor av kött och blod utan att förse dem med onödiga one-liners eller tokcharmigt småknäppa attribut.

Jake Scott, som tidigare endast gjort musikvideos och actionkomedin "Plunkett & Macleane" (1999), jobbar - till skillnad från far sin - med små, effektiva medel. Historien och dess karaktärer blir aldrig överdrivna utan känns hela tiden autentiska. Vi följer människor som inte vågar ta itu med sin sorg och förvirrat försöker hitta sig själva efter en tragedi de inte vågar konfrontera, och skäms över att de inte gör. Samtidigt finns en liten men naturligt behövd dos humor som stundtals lättar på stämningen, för rollfigurerna och publiken, i situationer som kanske inte är så tunga som de först känns.

Först och främst tåls att sägas att "Twilight"-Stewart bevisligen kan spela annat än trånande vampyrgroupie. Hon har lyckligtvis gjort sig av med (de flesta) irriterande ticsen och gör kaxig men osäker flicka som växt upp för fort. Gandolfini är riktigt fin som en vänlig men frustrerad och bestämd man som tappat gnistan i livet - långt ifrån hårda maffiaposer i "Sopranos". Men mest minnesvärd är trots allt den fantastiska Melissa Leo som kvinnan så hopkrupen i sitt skal att hon fullständigt lyser när hon väl lyckas kravla sig ut.

Filmen är mer lågmäld och inte lika rapp som feelgoodkomedier som "Little miss Sunshine" och "The Kids Are All Right" men har en träffande värme och avdramatiserad realistisk känsla som man inte stöter på i alltför många filmer. Och stjärntrion kompletterar det här fina dramat som en av de mest minnesvärda dramerna från Stockholms filmfestival.

Kuriosa: Kolla om du känner igen 1980-talsstjärnan Ally Sheedy ("Breakfast Club", "Nr 5 lever") i en kort scen som Leos syster.