Wet Hot American Summer 2001

När man tänker ensemblefilm kommer ofta tunga, samhällskritiska Oscarsfilmer som ”Short Cuts”, ”Magnolia” och ”Crash” på tal. Och inte är det så konstigt att komedier i samma genre ofta glöms bort då det ofta blir pajiga sketchfilmer med visserligen begåvade skådespelare men usla manus – ni minns väl ”Movie 43”?

 

Ett undantag är dock den orättvist bortglömda och underskattade ”Wet Hot American Summer”. ”Vad?” tänker ni. ”Det låter ju som en P-rulle.” Filmen har nu 14 år på nacken, totalfloppade när den kom (direkt på DVD i Sverige) men har i efterhand uppnått någon slags kultstatus, åtminstone i hemlandet. Nu ska den dessutom få en TV-prequel. Så vad handlar allt detta om?

 

Låt oss först ta en titt på ensemblen. Janeane Garofalo, David Hyde Pierce (Niles i ”Frasier”), Paul Rudd, Christopher Meloni (“Oz”, “Law & Order”), ”SNL”-favoriten Molly Shannon, Amy Poehler, Bradley Cooper och Elizabeth Banks, många av dem innan genombrottet. För att nämna några. Det är ren mumma när det gäller skådespeleri med komisk tajming och pricksäkra karikatyrer.

 

Filmen i sig är nonsens. Tokroligt, opretentiöst och charmigt nonsens. Vad som först liknar en parodi i ”Titta vi flyger”-stil med siktet på 80-talsfilmer som utspelas på sommarläger (tänk ”Klantskallarna”) utvecklas snart till något annat och annorlunda. Knasiga infall (en snabb visit till stan slutar med en knarkarorgie) och absurd, svart humor (barn drunknar medan lägerledarna hånglar) kombineras med genuint rara kärlekshistorier och sympatiska rollfigurer.

 

Allt som är lite väl överdrivet och bisarrt, som en lägerkockens (Meloni) samtal med en pratande konservburk, kompenseras perfekt av för genren lämpliga romanser. Som lägerföreståndarens (Garofalo) försök att imponera på en astrofysiker (Hyde Pierce) genom att snabbstudera astrologi. Eller den oväntade men desto mer intima och seriösa gayrelationen mellan två manliga lägerledare (Cooper, i sin debut, och Michael Ian Black).

 

Liksom andra parodier finns här oräkneliga kul detaljer som upptäcks först vid andra, tredje eller fjärde titt. Men samtidigt en skön, tillbakalutad stämning och en attraktiv vägran att ta något på allvar. Som den fantastiska Garofalo som är lika hejdlöst rolig när hon improviserar judiska barns namn under ett upprop som när hon och Joe Lo Truglio (”Brooklyn Nine-Nine”) får ett omotiverat utbrott och släpper loss ett överspel man aldrig tidigare skådat.

Det är en komedi som aldrig utger sig för att vara mer än så men samtidigt charmar brallorna av oss och lyckas peta in ett simpelt budskap kring att vara ung, dum, naiv och förälskad. En sådan här ensemble i ett sådant här sammanhang lär du inte stöta på igen – förrän TV-serien som inte kan komma nog snart.