Wham! 2023

Dokumentären är indelad i kapitel efter en bok med urklipp som George Michaels mamma sparat om sin son, men vi introduceras för honom och han bästa kompis Andrew Ridgeley via fotografier långt innan framgångarna, från det att de var 11 respektve 12 år gamla.

 

George, eller Georgios Panayiotou som är hans riktiga namn, är en blyg, småknubbig kille med stora fyrkantiga glasögon. När läraren för in honom i klassrummet i nya skolan och undrar vem som kan “ta hand om honom”, räcker den självsäkra och skojfriska Andrew upp handen. Det blir början till en djup vänskap mellan honom och Yog, som han tillgivet kallar sin nye vän.

 

I tonåren bestämmer sig killarna för att bli popstjärnor. Från första bandet “The Executive” 1979 till “Wham!” ett par år senare, med ett demo-kassettband inspelat hemma i vardagsrummet som de går runt till skivbolagen med, får de till slut napp. Resten är historia.

 

För dokumentären bjuder inte på särskilt mycket nytt för fansen. Tidigare George Michael-dokumentärer (samma intervjumaterial med pappan återanvänts i denna film), utförliga wikipedia-sidor, en bokbiografi och 55 miljoner sökresultat på Google ger samma information.

 

Det som gör “Wham!” svår att stå emot är den medryckande musiken och glädjen i berättandet. Visst är det ett fanporträtt av bandet i lättsam durskala, men Chris Smith (“Tiger King”, “Fyre”) har regisserat en kompakt tributfilm som förs fram med så mycket charm och energi att den känns helt i linje med duon själva - som de båda presenteras här i alla fall.

 

Visst nämns här tidningsrubriker om “Randy Andy” och att Georges föräldrar inte var särskilt glada över vänskapen med den busige Andrew, men i filmen är denne ständigt leende och stöttar sin vän i vått och torrt. De unga popikonerna känns båda snälla och välvilligt skämtsamma, och de är lätta att tycka om. Man hejar på dem från första bildrutan.

 

För dokumentären handlar framför allt om deras vänskap, och man skulle i viss mån kunna se den som en sorts upprättelse för Andrew. Han var ju den självsäkra, sociala, den som tog ledningen med George i släptåg. Det syns även på bilderna och arkivmaterialet - George ser till en början blyg och osäker ut medan Andrew sprudlar av självförtroende.

 

Men snart börjar George ta större plats. Han för deras talan i intervjuer, och hamnar mer och mer i centrum. Han är ju trots allt sångaren i bandet, och snart även ensam låtskrivare och producent. Han skapar den ena hyllade hitlåten efter den andra. Och allteftersom hans självförtroende växer flyter Andrew mer och mer ut i periferin…

 

Vännernas egna berättarröster för filmen och händelserna framåt, och ger viss insikt i vad som sker bakom kulisserna. Georges osäkerhet är hans drivkraft. Han skapar en scenpersonlighet och en helt ny identitet. Han har insett att han är inte bara bisexuell, utan gay. Men han är en popidol som dyrkas av miljontals tjejer, så han förnekar den sidan. Istället går han helt och fullt upp i låtskrivandet. Hans ambitioner är enorma.

 

Den självsäkre Andrew å andra sidan “vet exakt vem han är”. Han har inte något behov av att bevisa någonting. Men det är inte roligt att blir sedd som den talanglösa vännen som bara “åker med” på bandets framgångar heller. Så filmen påminner oss om de första hitsen, de som skrevs tillsammans, och att bandets USA-turné mot slutet behövdes för att lägga grunden för Georges fortsatta framgångar.

 

Wham! är ett pojkband, en era, ungdom och glädje, mer 80-tal är 80-talet självt! Netflix-dokumentären fångar detta mycket fint, är väldigt underhållande, och kan varmt rekommenderas!