Vad händer sen 2023

Efter åtta års paus från filmvärlden återvänder Meg Ryan till den romantiska komedigenre som gjorde henne till stjärna, men nu är det en annan ton som gäller än renodlad feelgood till popcornen. Det här är lika mycket seriöst drama som komedi när hon filmatiserar en teaterpjäs.

 

Ryan tar sig förutom att spela den kvinnliga huvudrollen även an uppgiften att regissera filmen. Det här är hennes andra långfilm bakom kameran. Hon visar tydligt att hon fullt ut förstår teaterns uttryck. Utrymmet i bild fylls med mänsklig kommunikation på ett otroligt skickligt sätt. Det emotionella djupet finns där även när det inte är tungt. När det är tungt så träffar det så hårt som det ska.

 

En uppbyggnad med två karaktärer som bär filmen uteslutande genom dialog i ett par rum kräver mycket av sin publik och Ryan kompromissar inte får att göra sitt konstverk lättare att ta till sig för den breda skaran som är ute efter enkel underhållning. Det har hon min omedelbara respekt för.

 

Dramatiken utspelar sig på en liten regional flygplats. Stormen rasar utanför. Flighter ställs in och passagerarna är insnöade. Två av dem är Wilhelmina (Ryan) och William (David Duchovny). En gång i tiden var de ett par och de har inte setts sedan uppbrottet ett par decennier tidigare. Samtal följer och minnen sköljer över dem i en känslomässig berg- och dalbana under natten. Det är bitterljuvt och inte det minsta sockersött. 

 

Filmen bygger på pjäsen "Shooting Star" av Steven Dietz. Dietz själv har varit med och skrivit manus. När ett verk från scenen överförs till filmisk form av förlagans författare så är det en kvalitetsgaranti. Det innebär att man inte överger det teatrala och den kraft som finns i det. Resultatet lever upp till de förväntningarna. Även Meg Ryan har bidragit.

 

För att filmad scendramatik ska fungera så måste skådespelet vara högklassigt. Ryan och Duchovny hittar perfekt kemi från den första sekunden som deras karaktärer möts. I den scenen är varenda liten nyans av känsla som återseendet väcker i dem briljant spelad. Den emotionella nerven mellan dem efter det känns hundra procent äkta. Duons enskilda prestationer hade imponerat även på teatern.

 

Miljöerna är som kulisser där varje detalj som vi ser har en betydelse. Alla filmmediets möjligheter har använts för att ge dem eget liv runtom aktörerna. Här finns inte minsta statisk känsla. Fotot tar tillvara på allt och ljuset anpassar sig från scen till scen effektivt till det känsloläge som gäller. Det rörliga kameraarbetet gör så att de begränsade omgivningarna aldrig blir ointressanta. Klippningen matchar hela tiden rytmen i samtalen.

 

Realismen upplöses ibland till närapå surrealism och det känns som att stiga in i en dröm. Då infinner sig en enormt suggestiv atmosfär som tillför ännu en konstnärlig dimension till en redan mentalt uppslukande upplevelse. Pop- och rockmusik tillförs naturligt genom att den hela tiden spelas i högtalare på flygplatsen och låttexterna understryker karaktärernas tankar.

 

"Vad händer sen" är en kreativt gjord och originell film i en oftast förutsägbar genre. Speciellt filmer som handlar om vuxna människor som på ett intelligent sätt uttrycker sina innersta tankar skäms vi inte bort med i romcom nu för tiden så jag njuter av varje sekund av den här. Meg Ryans återkomst är en triumf.