What Remains 2022

Ran Huang är förmodligen inget namn som många filmälskare känner till, men i konstvärlden hyllas hans verk inom allt från videoinstallationer till skulpturer. Det här är hans långfilmsdebut, vars produktion oväntat tar kinesen Huang till Norden och ännu mer förvånande in i genren Nordic noir.

 

Med sig har han tre medlemmar ur familjen Skarsgård med pappa Stellan och sonen Gustaf framför kameran och Stellans fru Megan Everett-Skarsgård som gör regissören sällskap som medförfattare till det täta manuset. Inspirationen kommer från den sanna historien om fallet Thomas Quick som utan tvekan är ett av vårt lands mest kända rättsfall och skandaler.

 

Atmosfären är laddad med ångest som även om den inte fullt ut når tyngden i den man hittar i Ingmar Bergmans verk ändå tydligt för tankarna till den. Tempot är närapå hypnotiskt långsamt. Det här är fjärran från den lättsamma underhållning som exempelvis "Beck" står för. Det känns naturligt att en filmskapare som är konstnär gör film som påminner om det som en av tidernas högst aktade filmkonstnärer gjorde.

 

Psykologin dominerar. Alla karaktärer är mentalt plågade. Psykiatern Annas (Andrea Riseborough) komplikationer med att bli gravid driver henne till alltmer desperata åtgärder. Polisen Sören (Stellan Skarsgård) tvingas ta konsekvenserna för sitt beteende när han var alkoholist trots att han nu går på AA - möten. I centrum står dock Sigge (Gustaf Skarsgård) som sitter inspärrad på psykiatrisk klinik efter att ha dömts för flera övergrepp mot barn.

 

När vi träffar Sigge så är han två månader från frigivning och byter namn till Mads för att starta ett nytt liv. När han nämner namnet på en 6-årig pojke som försvunnit femton år tidigare för en skötare ställs hans frigivning in. Anna blir hans nya terapeut som ska hjälpa honom att förstå vad som har gjort honom till den han är och komma ihåg vad han har gjort med pojken. Sören var inblandad i utredningen ett och ett halvt decennium tidigare och träder in i bilden för att äntligen kunna lösa fallet.

 

Filmen är inspelad i Finland med det karga landskap och den betongdominerade arkitektur som det för med sig. Det passar ihop med den totala avsaknaden av glädje eller hopp i dramat. Bildspråket släpper inte in en stråle ljus utan är enbart gråskala med enstaka mörka eller smutsiga jordfärger. Det här är såväl visuellt som emotionellt den påträngande dystra upplevelse som den behöver vara oavsett om publiken vill ha en sådan eller inte.

 

Stellan Skarsgårds specialitet är att spela psykologiskt utmanande roller och ge dem en intensitet som man som åskådare inte kan värja sig mot. Det lyckas han med även här. Riseborough har en känslomässigt extremt komplex karaktär att ta sig an och hon gör det fantastiskt bra. Gustaf är dock den som imponerar mest genom att totalt förvandlas till sin roll såväl i fysiska rörelser som psykisk närvaro.

 

"What Remains" utforskar på ett starkt sätt de mörkaste vrårna i det mänskliga psyket och hur mentalt osunda relationer uppstår mellan desperata själar som söker någon som förstår dem. Jag är väldigt nära att ge högsta betyg. Jag ser fram emot att se vad Huang har på gång med nästa film.