What We Do in the Shadows 2014

För fans av ”Flight of the Conchords” och underskattade ”Eagle vs. Shark” kanske det inte är någon överraskning men andra lär inte tippa att en vampyrmockumentär (!) av nyzeeländska komiker är årets roligaste film. Taika Waititi och regidebuterande Jemaine Clement (som återvänder till trygg hemmamark efter en del dålig amerikansk film) regisserar, har skrivit manus och spelar två av huvudrollerna i den bästa vampyrkomedin i mannaminne.

Upplägget är lika briljant som simpelt: ett dokumentärteam följer en kvartett vampyrer i åldern 100-800 år som bor i kollektiv och tillbringar dagarna med det grabbgäng oftast gör. De bråkar om disk och städning, går ut och festar samt… ja, äter människor. Snart får den aningen gammalmodiga gruppen tillskott i form av den mer moderna Nick (Cori Gonzalez-Macuer) och hans ”människovän” Stu (Stuart Rutherford). Självklart leder detta till en del avundsjuka och konflikter.

Det är en charmig, kärleksfull och hejdlöst rolig komedi som är omöjligt att värja sig från. Detta oavsett intresse för vampyrer och deras genre. Här finns även fyndiga inkluderande av andra kända monster som zombies och framför allt varulvar (”Guys, we’re werewolves, not swearwolves!”). Det är en skräckkomedi som inte sparar på blodet men samtidigt aldrig kompromissar sin klockrena humor. En älskvärd bromance med en twist.

Det är lika mycket en film om traditionella vampyrer som försöker fungera i en modern miljö (de kan exempelvis aldrig gå på nattklubb eftersom de inte blir inbjudna…) som en väldigt rar hyllning till hopplösa nördar, något filmskaparna tidigare bemästrat. Det går inte annat än att älska det här gänget, som när romantikern Viago (Waititi) får dåligt samvete för att hans påtänkta offer sparat pengar till en jorden-runt-resa eller när den självutnämnt coole Deacon (Jonathan Brugh) försöker imponera på polarna med en erotisk dans.

Skådespelarna och deras utstrålning lyfter en redan stabil film rejält. Vanligtvis kan regissörer som placerar sig själva i fokus kännas som rena egoprojekt men Waititi är helt fantastiskt som gruppens dumsnälle, reko medlare som tafatt försöker rädda genanta situationer. Lika bra är motspelarna och speciellt Rutherford (i sin andra roll, efter Waitits ”Boy”!) är suverän på att agera med dödligt allvar genom dessa fånigheter.

Det finns lite att klaga på men möjligen blir det väl grabbigt. Filmens enda centrala kvinna, Jackie van Beek, är fenomenal som förortsmamma tillika Deacons slav men får inte oväntat alldeles för lite utrymme. Man tappar även något i tempo i tredje akten när det blir aningen glest mellan skratten. Men det tar sig innan avslutningen och man rundar av det hela med bravur. ”What We Do in the Shadows” får mig att älska vampyrer igen, lika mycket som ”Twilight” fick mig att hata dem.