Whatever Works 2009

Boris Yellnikoff (Larry David) är en sur akademiker i övre medåldern vars främsta nöje är att spela schack med gubbpolarna  samt ondgöra sig över hur korkad omvärlden är. När han en dag stöter på den hemlösa tonåringen Melodie (fint spelad av Evan Rachel Wood) utanför sitt hem vänds hans inrutade tillvaro upp och ner. Trots sin tämligen stora brist på empati tar Boris nämligen in den smutsiga flickan över en natt. En natt som till hans överraskning blir fler, ändå tills den spånkorkade sydstatsjäntan på något sätt fastnar under hans skinn som ett rosa bubbelgum.

Som ni kan ana är frontalkrocken mellan Melodies och Boris tämligen våldsam - han är en dryg och svårt neurotisk akademiker som aldrig är sen med att påpeka hur han nästan vann Nobelpriset i fysik - hon en naiv tjej som flytt från ett kristet och konservativt hem. Melodie har dock en avväpnande charm och mottaglighet som gör att den alltigenom cyniske Boris gradvis smälter tills han inser att livet utan henne nog blir svårt...

Som vanligt med Allen är dialogerna utomordentligt sköna i en handling som ekar av Professor Higgins och Eliza Dolittle. Komiske David och oskuldsfulla Wood har ett skönt samspel ihop (det var rätt att hoppa över Scarlett Johansson denna gång). Dessutom bjuder Patricia Clarkson till i en skönt utflippad roll som Melodies - till en början präktiga mamma.

"Whatever Works" är filmen som återför Woody Allen till den terräng där han gjorde sig ett namn som en av världens största. Den sammanför vitsiga dialoger med lättsinnig handling och bilden av New York som möjligheternas stad dit folk åker för att förverkliga sina innersta önskemål och sig själva. Ska man komma med invändningar är det att Larry David (precis som Allen på sin tid) spelar en komisk karikatyr av regissören själv.  Få  andra skulle kunna spela neurotiker med samma komiska pondus som Seinfeldförfattaren och huvudrollsinnehavaren i Svt-satsningen "Simma Lugnt Larry".

Självfallet är Allen en för tight regissör för att inte låta karaktärerna vara fullständigt underordnade filmens intrig och metainramning. Mer än en gång tittar David i sin egenskap av ställföreträdande Allen rakt mot publikens fjärde vägg och kommenterar skeendet. Det är ogenerade blinkningar av en veteran som kan sin sak och publik. Frågan som uppstår är hur mycket av Boris budskap som är Allens personliga övertygelse. Är livet verkligen en serie slumpmässiga händelser som styr vårt öde? Vad gör vi när det inte blir som man tänkt sig? 

Filosofin bakom "Whatever Works" skvallrar om en man som med tiden kommit att bli en pragmatiker, men lyckligtvis inte förlorat sinnet för det komiska i tillvaron. Det tackar vi för. "Whatever Works" må vara en bagatell som inte direkt når upp till Allens mest klassiska ögonblick. Men det är en behaglig sådan som klår nutidens komedier på fingrarna med ledig spänst.