Wheelman 2017

Hur skulle egentligen en version av Steven Knights ”Locke” med mer shootouts och mindre karaktärsarbete se ut? Så känns det lite som att långfilmsdebuterande regissören Jeremy Rush resonerat inför hans actionfräsare ”Wheelman”. I denna nya actionthriller – som inte är en filmadaption av Vin Diesel-tv-spelet med samma namn från 2009, som faktiskt varit på tapeten att filmatiseras länge – sätts Frank Grillos icke namngivna getawayförare mitt i en mardrömskväll när ett jobb går fel och hela hans tillvaro plötsligt ställs på ända.

Vi hamnar mitt i händelsernas centrum från att flyktbilen för kvällen levereras till vår protagonist tills det att helvetet brakar lös. Det är en intensiv kväll av händelser som trappas upp allt mer och kameran sällan lämnar bilen. Ett koncept som direkt för tankarna till tidigare nämnda ”Locke” där Tom Hardys byggarbetande familjefar hamnar i en bilfärd kantad av livsavgörande telefonsamtal. Där Steven Knights fenomenala åktur mer fokuserar på karaktärsdynamiken och den snillrika dialogen rör sig ”Wheelman” mer åt det actionfyllda hållet – komplett med biljakter, skottlossningar och smutsiga pengar utan tydlig ägare.

Den actionfyllda tonen funkar dock som hand i handsken med ”one location fast inte riktigt one location”-greppet och bjuder in till en rad intressanta actionscener där kameran ständigt rör sig kring det klaustrofobiska utrymmet i och runt bilen. Vi hamnar in på huden på vår namnlösa protagonist och känner varje smäll och vinande kula.

Frank Grillo – en sidospelare som tidigare imponerat i filmer som ”Warrior” och ”The Grey” – briljerar här när han sätts i förarsätet som den välmenande men utsatte getawayföraren. Som en åldrad ”Baby Driver” – komplett med en ständigt närvarande hörlur i örat – bränner han iskallt längs gatorna och bär mycket av filmen på sina axlar. Även ett starkt galleri med karaktärsskådespelare som Shea Whigham (i mohawk!) och Garrett Dillahunt gör att detta blir en sevärd och välspelad åktur.

Tyvärr haltar dock såväl dialog som manus, så trots gedigna skådespelarinsatser känns deras interaktioner oftast rätt plumpa. Jämför man med exempelvis en film som ”Locke” saknar ”Wheelman” den skarpa dialog som krävs för en film av det här slaget. Konversationerna karaktärerna emellan känns ibland rätt stolpiga – särskilt den mellan Grillos huvudkarakär och hans dotter. Även storyn i sig känns en aning intetsägande och särskilt slutet lämnar en del att önska.

Actionsekvenserna är helt klart filmens främsta beståndsdel och att man nästintill lyckas helt med att hålla sig inom bilens ramar med berättarperspektivet är ett snyggt utfört stilgrepp (men det är lite synd att man inte tar det hela vägen). ”Wheelman” är uppenbarligen en relativt liten produktion men det märks man har lagt krutet där det gäller och när filmens få actionscener bränner till så känns de på riktigt.

”Wheelman” tar således en del skarpa kurvor men också en del genvägar som snarare sätter käppar i hjulen än att ge extra fart. Så även om Jeremy Rush – trots sitt fartfyllda efternamn – haft en intressant idé i bagaget så lyckas tyvärr inte ”Wheelman” lägga i högre än treans växel.