When in Rome 2010

När manusförfattarna bakom förra årets genialiska komedi "Old Dogs" med John Travolta och Robin Williams nu återvänder med en romcom med ett i sammanhanget tungt skådespelarpar i huvudrollerna kan man ju inte annat än förvänta sig ett mästerverk. Eller?

Liknande ironi har "När man är i Rom" redan utsatts för på filmsajten IMDB.com under tråden titulerad "The funniest movie of the year - maybe ever". Personer som tror sig besitta någon form av humor bör genast gå in och läsa där. Dessa personer bör också - av precis samma anledning - undvika att spendera tid och pengar på själva filmen.

Hela upplägget är idiotiskt så det räcker. Beth (Kristen Bell) har ingen tur med kärleken så hon satsar på karriären istället. Men djupt inne vill hon förstås som alla andra flickor att drömprinsen ska dyka upp, något som gestaltas i en obekvämt fånig öppningsscen när hennes expojkvän sedan ett år tillbaka verkar ha ångrat sig och inte bara hon, utan hela hennes kompisgäng, tycker att det är det mest romantiska som kunde hända.

På systerns bröllop i Rom träffar hon i alla fall Nick (Josh Duhamel) och hoppet tänds. Men efter ett missförstånd super hon sig full, badar i en fontän och plockar upp ett gäng mynt som kärlekstörstande själar har kastat i. Det hon inte vet är att alla män vars mynt hon plockar upp, blir magiskt besatta av henne. Frågan är förstås om Nick gillar henne på riktigt eller om han också är förtrollad.

Nu är jag helt övertygad om att med rätt manus, regi och skådespeleri så kan även den knasigaste av handlingar göras till något vettigt. "När man är i Rom" tillhör tyvärr inte den kategorin. Majoriteten av replikerna är urkonstlade och regin går mest ut på att få diverse karaktärer att ramla på ett (inte så) roligt sätt. Bell och Duhamel saknar dessutom kemi och åt de överdådiga kärleksförklaringarna kan man inte göra annat än att vrida generat på sig. Att det smöriga förälskelseögonblicket inträffar vid Beths badande i Romfontän á la Anita Ekberg, är en ren skymf mot Fellini.

Jag måste därför erkänna att det kommer som en total chock när det helt plötsligt dyker upp situationer som faktiskt är roliga, som Nicks italienska tal eller ett par gånger när en av Beths förföljare, den manlige modellen Gale (Dax Shepard), öppnar munnen. 

Men oftast uppstår eventuella skratt för att det bara blir alltför absurt, som när Danny DeVitos karaktär pratar korv eller när Nick tar med Beth på date till den mörklagda restaurangen Blackout.

Det är förvånande att en så här B-ig film har lyckats samla ihop så många relativt stora namn i birollerna - förutom DeVito syns även Anjelica Huston och Don Johnson i vad som närmast kan betraktas som en cameo - och även en del som vanligtvis har komisk ådra som Jon Heder ("Napoleon Dynamite") och Kate Micucci ("Scrubs"). Tyvärr hjälper det föga när alla karaktärer är så överdrivet tillskruvade att det varken hamnar i närheten av trovärdigt eller kul. Och hur DeVito, som kanske inte ska klassas som A-skådis men ändå borde ha någon självrespekt, kan yttra repliker som "If we really love her, we should help her" utan att sjunka genom jorden - det är en gåta.

Jag hade tänkt innan att även om filmen föll så skulle jag åtminstone kunna njuta av Rom som vacker kuliss. Men när vi efter bröllopscenen direkt kastas tillbaka till New York igen inser jag att det nog inte var möjligt, efter att ha visat upp manuset, att få ihop budget nog för att flytta hela produktionen utomlands.