Where to Invade Next 2015

Låt er inte förvirras av den missvisande titeln. Det här är inte en uppföljare till ”Fahrenheit 9/11” med fokus på USA:s krigande och självutnämnda roll som världspolis. Istället gör Michael Moore en ytterst humoristisk tolkning av ”invaderandet” och reser själv runt och belägrar olika länder för att ta – inte deras mark eller olja – utan deras bästa idéer, något amerikanerna verkligen skulle ha användning av. 

Det är nästan uteslutande Europa som intas och vi börjar i Italien där Moore påstår att anledningen till att italienarna alltid ser så avslappnade ut – som om de precis haft sex, är för att de i praktiken har 8 veckors betald semester om man räknar in alla helgdagar. 

På vanligt Michael Moore-manér sitter han ner med cheferna för olika företag och frågar varför de inte drar in på allt detta slöseri och utnyttjar sina arbetare så mycket de bara kan istället. Han får förstås till svar att arbetsgivarna fullkomligen älskar att ge sina anställda ledigt. De jobbar ju så mycket bättre om de mår bra. 

Vi fortsätter till Frankrike där skolmaten är på nivå med en 4-stjärnig restaurang vilket jämförs med den amerikanska diton som ”mer liknar en episod av CSI”. I Finland erövrar Moore världens bästa skola – som är utan läxor – och i Slovenien snor han universitetsutbildningen som är gratis. 

Dokumentärfilmarens segertåg fortsätter från land till land och det visar sig vara ett lyckat recept för en film. Mycket av sakerna han tar med sig hem till USA är självklarheter för oss – sexundervisning som vågar tala om preventivmedel, fångvård som inte går ut på hämnd och betald föräldraledighet till exempel. 

Men Michael Moore har en unik förmåga att hitta de mest extrema situationer – som att fångarna på norska anstalter har egna nycklar och att även de som dömts för mord får jobba med de vassaste av kockknivar. Detta nästan naivt snälla Europa ställs mot den brutala bilden av USA, där alla verkar tro det värsta om varandra. Och det är just detta Moore är så bra på, att få oss tittare att se filmen ur en amerikans perspektiv och det går inte att låta bli att skratta rakt ut åt den töntiga bilden som målas upp av oss joddlande velour-typer på den här sidan Atlanten. 

I alla sina filmer har Moore kastat publiken mellan skratt och allvar. Det försöker han även med här, men ”Where to Invade Next” har inte fokus på de amerikanska orättvisorna utan är en mer lättsam och glättig film. När den är rolig fungerar den som allra bäst, medan det mer seriösa känns onödigt och som om det hamnar utanför ämnet. 

Det är också när vi först stöter på det greppet – i Tyskland där Moore pratar om hur öppet och ärligt landet är gentemot de hemskheter de har i sin historia – som filmen börjar sagga lite. När vi når Portugal med sina liberala droglagar känns det lite långt, och förutom det norska segmentet, som är ett av de starkaste, sackar filmen en smula mot slutet. Att dra in Tunisien är enbart för att bevisa att även icke-europeiska länder har något som är bättre än USA, men det fungerar inte särskilt bra i det här sammanhanget.

Men en ojämnare andra halva, och en aningen för lång speltid till trots går det inte att komma ifrån att detta är underhållning á la Michael Moore när den är som bäst. Vi som följt hans tidigare filmer vet redan vad vi kan förvänta oss. Det är sällan vi bjuds på omvälvande nya sanningar och seriöst objektiv journalistik. Men för den som tycker det är ett sant nöje att matas med alla de anledningar varför vi har det bättre än amerikanerna, och inte har något emot att även skratta åt vårt egna nörderi – kan se fram emot en skönt rolig stund.