Wicked: Part One 2024

Musikalen ”Wicked” bygger löst på Gregory Maguiers bok ”Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West”, publicerad 1995. Den tidigare barnboksförfattaren ville utforska konceptet ondska och om att benämna någon elak räcker för att det ska omvandlas till en självuppfyllande profetia. Boken är Elphabas biografi, även känd som the Wicked Witch of the West i bokserien om landet Oz.

 

Elphaba är häxan som föds grön, och är resultatet av en våldtäkt (eller en utomäktenskaplig affär i musikalen). Berättelsen handlar om hur hon blir den elaka häxan i väst, men först efter att hon spenderat sina ungdomsår på universitetet Shiz tillsammans med Galinda (blivande Glinda). Där de också kommer i kontakt med den lurige trollkarlen Oz och hur propaganda används i politiska syften.

 

Boken är en studie i ondska, men också makt och terrorism och hur man hittar sitt kall. En fantasybok, om än relativt tragisk sådan.   

 

Musikalen bygger delvis på boken, men har retuscherats för att passa en bredare publik och är således inte lika svart. Regissören Jon M. Chus filmatiseringen av ”Wicked” har också skalat bort de råare partierna och i stället lyft det som är lättare för de yngre cineasterna att ta in: kärleken till djur och hur man blir BFF:s.

 

Filmen följer trofast musikalens upplägg och Ariana Grande imponerar stort som den framtida goda fen Glinda. Hon är uteslutande den charmigaste karaktären med mest humor. Tankarna går till liknande överdrivet sockersöta väsen som Barbie eller Elle i "Legally Blonde". De när samma lustiga små egenheter och är något jag gärna hade sett mer av.

 

Ariana Grandes röst bär också sångnumren med en beundransvärd självsäkerhet, liksom Cynthia Erivos som spelar Elphaba, båda är de perfekta i sina respektive roller. Jag saknar möjligen en mer sammansvetsad kemi dem emellan i deras gemensamma nummer, kanske är det all CGI som distraherar. Men likväl är det gröna i kontrast till det rosa en fröjd för ögat. Särskilt de lekfulla kostymerna där en extra eloge går till designern Paul Tazewell.

 

Annat är det med koreografin där de gärna fått experimentera mer med olika stilar. De som fungerar bäst är de scener där en karaktär står i fokus, eftersom också klippningen är relativt rörig blir de större dansnumren med flera involverade svåra att greppa. Men framför allt saknar jag ett unikt uttryck. Särskilt eftersom filmen handlar om att våga vara annorlunda.

 

Som tur är skapar ändå kostymerna i samklang med musiken, scenografin och den sagolika arkitekturen en egen magisk helhet som för tankarna till Rivendell i "Sagan om ringen" och King's Landing i "Game of Thrones", strösslat med blommor i regnbågens alla färger.

 

Likväl är, sina färgglada nyanser till trots, ”Wicked” högst politisk. Något som Elphaba med sin gröna hud skriker från första till sista scen, men också djurens rätt belyses genom professorn, och tillika geten, Dr. Dillamonds berättelse. Den upplevda orättvisan för dem också samman efter en lektion då någon klottrat ”Animals should be seen, not heard” på professorns svarta tavla. Jag hade uppskattat mer av det svarta djup som präglar boken, men jag tycker samtidigt att filmen på ett smart sätt lyckas tillgängliggöra dess tematik för den tilltänkta yngre målgruppen. 

 

Häxan som karaktär står också fortfarande i fokus. Att boken utkom 1995, samtidigt som guldåldern för häxfilmer och tredje vågens feminism är troligen ingen slump. Jag hade också älskat ”Wicked” när jag var barn då häxan var synonym med kraften att bestämma själv (i kontrast till folksagornas prinsessor). Precis som i ”Wicked” är det också Elphaba, och inte Glinda, som vågar bryta mot normerna och flyga själv.

 

Det är ingen tvekan om att flickor över hela världen kommer kasta med sitt hår och sina svarta kappor ett par år framöver. För "Wicked" är en storslagen sagomusikal för nästa generations häxor.

 

På frågan "är den inte alldeles för lång?" Jo det är den, men det är bara till att uthärda kära föräldrar.