Under en öppen himmel 2018

Året är 1960, spelplatsen en amerikansk småstad. På ytan ser Joes familj ut att vara hämtade ur någon reklambild, den där med huset, bilen och de välkammade frisyrerna. Joe kastar boll med pappa Jerry som just kommit hem från jobbet. Han får läxhjälp av mamma Jean innan middagen serveras. Familjen är inte rika, men de har så de klarar sig. De har varandra och de ser lyckliga ut. Iallafall sett genom den fjortonårige sonens ögon.

Men snart börjar problemen att knacka på dörren. Jerry (Jake Gyllenhaal) får sparken. Jean (Carey Mulligan) går med på lämna hemmafrulivet och själv hitta ett jobb, ett förslag som familjens försörjare inte tar med ro. Pengarna sinar och oron blir till gräl i vardagsrummet. Jerry vill åka iväg och ansluta sig till brandkåren, som kämpar mot de skogsbränder som dominerar nyheterna. Kvar blir Joe (Bo Oxengould) med sin mamma, och plötsligt måste båda hitta sina nya roller i livet.

På 1960-talet var livet enklare, könsrollerna var lite mer givna och ena dagen vanligtvis den andra lik. Det är iallafall i den miljön som historien tar sin början, och därför blir det lätt att känna med Carey Mulligans rollfigur när hennes trygghet och stabilitet plötsligt rycks ifrån henne. Hon slutar laga mat. Hon klär sig annorlunda och lägger på smink. Och hon blir lite mer än vänlig med den rike entreprenören Warren Miller (Bill Camp), som går i hennes simklass. Stackars grabben kan bara se hjälplöst på när hans mamma förvandlas till någon han inte känner igen.

Barnskådisen Ed Oxenbould är på sätt och vis den som berättar hela historien om hur Joes familj splittras. Det är en krävande roll som han sätter utan att blinka. Inte en blick känns fel, och man lider verkligen med den unge mannen som försöker hålla fast vid bilden av sin mamma och pappa som hans hjältar och beskyddare.

Paul Dano har imponerat som skådespelare sedan början av 2000-talet. När han nu gör sin regidebut är det med ett småskaligt drama om stora känslor. Några få huvudpersoner, enkla kameravinklar och dialog som går rakt på sak, låter honom berätta sin historia med bra fokus och flyt. Här finns inte en överflödig scen, inte en replik som kunde ha klippts bort. Det är kanske för tidigt att utnämna honom till en ny Ang Lee eller Sam Mendes, men jag hade inte varit förvånad om det var deras namn som stod på den här filmen.

Manus skrev han tillsammans med flickvännen och skådespelerskan Zoe Kazan, baserat på Richard Fords roman "Löpeld" från 1990. Det är en simpel berättelse som inte direkt överraskar, och som aldrig väcker några starka känslor hos publiken. Det hade behövts för att ge "Wildlife" ett högre betyg, men allt som allt visar Paul Dans med sin debutfilm att han är en mogen och skicklig regissör.