William Vincent 2010

Visst är filmfestivaler till för att se annat än stora Hollywoodfilmer och visst är det kul att få njuta av produktioner som inte måste förklara allt med ohämmad övertydlighet utan låter publiken använda sina egna små grå.

"William Vincent", med regi och manus av amerikanen Jay Anania som tidigare gjort ett gäng smala lång- och kortfilmer, gör detta med besked. Men bara för att en film använder ett långsammare berättartempo så ska den inte bli långtråkig. Och tyvärr så bjuder "William Vincent" på ett gäng gäspögonblick som blir mer frekventa ju längre filmen går.

I början känns detaljnärvaron och det poetiska höljet trevligt. Extrema närbilder, New Yorks gatubild, en man som iakttar det som sker omkring honom, vackra skuggor, löv som silar solens strålar, finstämd pianomusik. Vi ser William sitta på en bänk. Han ser en kvinna och börjar följa efter henne. Vem är hon? Vem är han? Känner de varandra? Frågorna väcks. Ingen dialog ger några svar. Så helt plötsligt som en blixt från klar himmel - ett knytnävsslag och William faller till marken.

Här börjar berättarrösten. Det är William själv som läser ur sitt brev. Han berättar om vem han är, varför han hamnade i New York och att han egentligen inte heter William. Ett flygplan han precis missat kraschar senare och han känner att han blivit given ett andra liv. Han kan inte åka tillbaka hem nu utan hamnar i en liten tom butikslokal i China Town där han både bor och jobbar med att redigera naturfilmer, bilder som vi får se då och då genom filmen till ljudet av en kvinnlig berättarröst som ömsom talar om kolibrir, ömsom om något som inte alls har med djuren att göra.

William strövar runt på gatorna, äter ensam i restauranger, pratar med få och när han gör det är det oftast på ett socialt oaccepterat sätt, som om vanliga regler inte gäller för honom längre. Då och då kan han inte heller låta bli att stjäla folks mobiler och plånböcker och det är i en sån situation som han kommer i kontakt med Victor och en namnlös man som är boss för någon kriminell verksamhet som bland annat har med droger att göra.

Bossen ger William en present - Ann, men bara för en natt. Men mellan de två skapas band som de inte får upprätthålla. Ann är den första på länge som verkar få William att känna någonting. Deras relation och Williams sätt att ta sig an problem leder till en ohållbar och farlig situation.

Den mörka tonen i filmen och den nästan spöklika frånvaron av dialog och yttrandet av känslor fungerar bra som upptakt i filmen. Men sedan förväntar jag mig mer - ett byte i tempo eller att någon form att tanke eller känsla ska synas i karaktärernas ansikten. Avsaknaden av det väcker förstås mina egna tankar, men när väl det har skett är det dags för filmen att gå vidare. Det gör den dessvärre inte. Resultatet blir känslan av att en finstämd, experimentell kortfilm dragits ut på nästan två timmar.

Det är synd, för fotot och skådespeleriet är exemplariskt. James Franco som vi tidigare sett i "Spindelmannen", "Pinapple Express" och senast som pojkvännen Scott i "Milk" har stor närvaro i huvudrollen. Ann spelas bra av Julianne Nicholson (Brief Interviews with Hideous Men, Puccino for beginners). Men trots att de är övertygande i sina roller kan jag varken frammana någon empati för dem eller förstå varför de handlar som de gör. Så trots att Anania har satsat på djup så blir det hela rätt platt.