Winchester - House of Ghosts 2018

När den kände vapentillverkaren William Wirt Winchester dog i tuberkulos år 1881 lämnade han efter sig änkan Sarah, som fick ärva mer än halva ägarandelen i det anrika företaget. Detta gjorde henne till en av världens rikaste kvinnor vid tiden för makens död. Hon flyttade några år senare till Kalifornien, till ett hus med åtta rum, och någonstans här hände något.

 

Sarah Winchester började renovera och bygga ut sitt nya hem, rum efter rum, korridor efter korridor, och under 38 år pågick bygget konstant, dag som natt, året runt. Det finns trappor som inte leder någonstans, dörrar som öppnas till ingenting, och siffran 13 är ständigt närvarande i form av ljusstakar med 13 armar, fönster med 13 paneler, och garderober med 13 hängare i. Enligt legenden trodde Sarah nämligen att hon var förbannad som straff för alla som dött av ett Winchester-gevär, och att enda sättet att hålla gastarna på avstånd var att fortsätta bygga ut sitt alltmer labyrintliknande hus.

 

Det är av denna historia bröderna Spierig, kända för "Jigsaw" och "Daybreakers" bland annat, valt att göra film, och med sig på tåget har de lyckats locka kvalitetsskådespelare som Helen Mirren och Jason Clarke.

 

Premissen är ryslig. Är Sarah, spelad av Mirren, bara en galen änka? Eller lurar något ondskefullt faktiskt i de långa vindlande korridorerna? Ja, konceptet kanske inte är purfärskt; en skeptisk man, här i form av Jason Clarkes läkare, flyttar in i ett gästrum i ett hemsökt hus, och långsamt börjar saker gå käpprätt åt helvete, både bildligt och figurativt. Det finns ändå något fascinerande med att historien är baserad på en riktig människas liv, och att det underliga Winchester-huset faktiskt finns att besöka än idag. För någon tog självklart tillfället i akt att förvandla det till en turistattraktion bara månader efter Sarahs död.

 

Därför är det synd att filmen inte dyker djupare ner i själva psykologin bakom karaktären och vad som drev henne. Istället väljer regissörsbröderna Spierig att göra en av de mest "hoppa till"-effektstunga skräckfilmerna jag sett på länge. Ständigt dyker det upp ruttna ansikten i speglar, ständigt vrids volymen upp till max när dörrar öppnas, ständigt sitter jag med hjärtat i halsgropen, men det beror egentligen inte på att jag är särskilt rädd. Hade de utan förvarning klippt in en bild på Lars Ohly i en kanindräkt och samtidigt höjt musiken hade jag blivit lika skrämd. Det är billigt, och i "Winchester" sker det som sagt ständigt.

 

Produktionsdesignen är snygg och kläder och rekvisita ser ut att ha kommit från tidigt 1900-tal. Kul kuriosa; produktionsbolaget Lionsgate köpte faktiskt rättigheterna till att filma inne i huset, även om husets trånga natur tydligen gjorde det svårt att filma på plats vilket gjorde att delar av det ändå fick replikeras i en studio. En av de första gångerna vi får se huset är det dock av någon anledning datorrenderat, och det är verkligen gräsligt amatörmässigt gjort. Kanske en petitess i sammanhanget, men nog för att få mig att haja till.

 

Skådespeleriet är som väntat stabilt, och Helen Mirren hade säkerligen kunnat göra den här rollen i sömnen, Oscarsvinnare som hon är. Jason Clarke är sympatisk och därmed lätt att gilla. Här finns inget att klaga på.

 

Ett antal skräckfilmsklyschor, ett gravt överanvändande av hoppa till-effekter, och lite slapphänt regi till trots tycker jag att "Winchester" definitivt funkar som senvinter-rysare. Det är synd att konceptet och grundhistorien inte riktigt tas till vara bara, för det hade kunnat bli något verkligt speciellt om Sarah Winchesters psyke hade fått hamna i fokus, istället för den sedvanliga och publikfriande jakten på spöken. Som det är nu får vi en habil skräckstund som trots fina kläder och intressant verklighetsförankring snart lär vara bortglömd.

 

Är du trots detta sugen på en bättre skräckfilm än också bioaktuella "Insidious: The Last Key"? Se "Winchester". Jag kan lova att du kommer hoppa högt både en och två gånger...