Wind River 2017

Taylor Sheridans Hollywood-karriär har inte precis följt mallen. Efter en femtonårig räcka småroller i anonyma eller tämligen mediokra TV-serier – den relativa toppen nådde han som det stelbenta sheriffbiträdet David Hale i motorcykelgängstravestin ”Sons of Anarchy” – lade den då fyrtioårige Sheridan skådespeleriet åt sidan, för att istället göra ett försök som manusförfattare.

 

Hans första alster hette ”Sicario” (2015), regisserades av Denis Villeneuve och hyllades globalt av en enig kritikerkår. Det rörde sig inte om nybörjartur. För manuset till en av 2016 års årets bästa filmer, bankrånardramat ”Hell or High Water” Oscarsnominerades den förre detta birollsveteranen, och med ”Wind River” fullbordar han en trilogi som många menar är det bästa som hänt den amerikanska thrillern sedan nittiotalets första hälft.

Sheridans rykte som manusgud har dessutom hjälpt honom hela vägen upp i registolen den här gången. Frånsett den preskriberade mikrobudgetskräckisen ”Vile” (2011) var han fram till nu novis i det sammanhanget, men det är ingenting som märks. Tänk vad många år denna hyperbegåvade filmskapare ödslade bort på lättförglömliga inhopp i tv-produktioner som ”Dr. Quinn” (1997) och ”CSI: NY” (2005)!

Eller, om man är utövare av glaset-är-halvfullt-livsfilosofin: Vad bra att en individ med livserfarenhet och ett visst mått av mognad fick tid att formulera sitt ärende och sin konstnärliga vision i lugn och ro, och tack Gode Gud att ströknäck som ”V.I.P” (2001) eller ”Walker, Texas Ranger” (1995) kunde försörja honom under tiden.

Efter att undersökt USA:s/Mexikos droghandel och den förödande effekten av inhemsk, vettlös kapitalism på västra Texas fokuserar Sheridan den här gången blicken på en gammal öm punkt i den amerikanska självbilden: behandlingen av landets urinvånare.

I ett genomfruset indianreservat i Wyoming hittar viltvårdaren Cory Lambert (Jeremy Renner) liket av en ung kvinna, hemmahörande i reservatet, våldtagen och med största sannolikhet mördad. Den lokala polisstyrkan är blygsam i storlek och får enligt standardprotokoll understöd av FBI, den här gången representerade av den färska agenten Jane Banner (Elizabeth Olsen). Hon är ditskickad från Las Vegas med kort varsel och därför illa förberedd på det oförsonliga klimatet, men slipper ändå tillbringa filmen med att dratta omkull i snön och gnälla på omständigheterna. En kaxig stadstjej som tar hjälp av en tjurig men godhjärtad viltvårdare för att spåra en kvinnomördare?

På åttiotalet och/eller med en mindre ambitiös författare hade det upplägget bäddat för en förutsägbar orgie i klichéer, men manuset är kliniskt fritt från trötta genrekonventioner. Sheridan kan till och med skildra en trovärdig mexican stand-off när lusten faller på, hur den uppstår och hur oglamoröst det förmodligen låter när genuint livrädda människor pekar på varandra med skjutvapen. En ”Neo-Western” kan knappast bli bistrare. Hjältens häst är utbytt mot en snöskoter och den vite mannen behöver inte längre förtrycka ursprungsbefolkningen aktivt, eftersom det är smidigare att isolera dem i ghetton där de kan utrota sig själva med hjälp av droger och fattigdom.

Liksom de två föregående (men fristående) filmerna är ”Wind River” en säreget lyckad blandning av spänning, hårdför realism och väl avvägd samhällskritik. Mixen har kommit att bli Sheridans signum inte för att den i sig är unik för honom, utan för att han sammansmälter elementen till en helhet där ingenting sker på bekostnad av något annat. Det finns inga plakat med budskap som skymmer sikten, heller inga överkonstruerade intriger eller enkla lösningar. Dramaturgin är uppfriskande vårdslös mot publikens förväntningar utan att reducera sig själv till ett chocksökande experiment.

Denna avslutande del i Sheridans "trilogi" om USA:s själskadebeteende har sett till tempo och atmosfär en andlig kusin i Sean Penns mästerliga ”The Pledge” (2001), vilket knappast är en nackdel. Det är det givetvis inte heller att ha en Jeremy Renner nära ”The Hurt Locker”-form.

Den enda frågan som återstår är vad Taylor Sheridan ska lägga sina Kung Midas-fingrar på härnäst. Uppföljaren till ”Sicario” är redan skriven och väntar på att bli filmad. Den är tänkt att utgöra del två i en egen trilogi. Det börjar kännas som att det där karriärbytet var rätt drag.