Winnie-the-Pooh: Blood and Honey II 2024

Ett grundläggande fel med mänskligheten är att om "Winnie the Pooh: Blood and Honey" inte hade något att göra med Nalle Puh hade ingen brytt sig. Det skulle kunna vara exakt samma film fast seriemördaren är en helt ny karaktär och plötsligt hade vi inte ens hört talas om den. Det enda som säljer biljetter är idén att upphovsrättigheterna precis har förfallit för kända barndomskaraktärer så nu kan vem som helst göra blodiga skräckfilmer om dem.

 

Visst är det kul att fantisera om en film där oskyldiga Nalle Puh egentligen är en seriemördare i en blodig slasher. Det som inte är kul och snarare förstör hela skämtet är att faktiskt göra filmen och sälja den till en publik. Vid det laget är det bara sorgligt och patetiskt. Personligen får det mig bara att tänka hemska saker som att upphovsrättigheter kanske aldrig någonsin borde lämna stora företags händer. Det mest skrämmande med dessa filmer är att de lämnar mig med en kapitalistisk attityd.

 

Så varför är betyget inte lägre? På ytan är det tydligt att filmskaparna verkligen har försökt göra en bättre film den här gången. Först och främst, på grund av den dåraktiga nyfikenheten med förra årets ”Blood and Honey” betyder det att uppföljaren nu har en större budget att leka med och det syns. Men framför allt har även manuset fått en uppgradering i och med att filmen faktiskt skrevs av en riktig manusförfattare den här gången.

 

Matt Leslie är mest känd för manuset bakom ”Summer of '84”, vilket inte betyder mycket för många då filmen har överskuggats av alla andra kärleksbrev till 80-talet på sistone. Men det var en stämningsfull film, om än långt ifrån perfekt, men viktigast av allt - den var kompetent. Att en professionell manusförfattare ska behöver ligga bakom ”Winnie the Pooh: Blood and Honey 2” låter som något ur ”The Twilight Zone”, men så är det.

 

Resultatet är att scener ofta har en struktur & syfte, vissa karaktärer har motivationer och vissa dödsfall är ironiska & smått kreativa. Ibland kan man även luras att man faktiskt tittar på en riktig film. Nalle Puhs signaturvapen är en björnfälla – nice! Originalet har förvandlats till en skräpfilm som heter ”Honey and Blood” som visas på tv – javisst, det funkar. En bättre skådis (Scott Chambers) är Christopher Robin den här gången - såja! Själva idén att karaktärerna från Sjumilaskogen är seriemördare är någorlunda mer inarbetad i storyn än den förra filmen – okej, jag kan acceptera det.

 

Så varför är inte betyget högre? Om det är en fråga som faktiskt behöver ställas om ”Winnie the Pooh: Blood and Honey 2” kan vi behöva ringa akuten. Filmen saknar fortfarande charm, lider av långa sträckor som riskerar att söva publiken och alla försök att tillägga nyanser och backstory går emot vad slasher-fans vill se.

 

Det som borde vara en underhållande splatterfest försöker alltför ofta vara en ”riktig” film. Ingen är där för att se Christopher Robin stå ut med långsamma terapisessioner. Ingen är intresserad av en mörk backstory om barnkidnappning. Ingen bryr sig faktiskt om karaktärerna eller filmens story. Man skulle lika gärna kunna använda sömngas i biosalongerna.

 

Vi är där för camp, vi är där för kreativa dödsfall och vi är där för att de bästa slasher-filmerna är som en berg- och dalbana. ”Blood and Honey 2” är ojämn, spretig och utnyttjar fortfarande inte sin premiss tillräckligt mycket. Bland annat önskar jag verkligen att Nalle Puh och hans vänners sätt att mörda baserades ännu mer på deras unika karaktärsdrag.

 

Första filmen lyckades inte övertyga om nånting. Den var lat, osammanhängande och tråkig. Resultatet var värre än om filmen inte ens existerade. ”Blood and Honey 2” har åtminstone övertygat att teamet kanske någon gång kan få till nånting som slasher-fans kommer gilla. De visste vad som behövde förbättras och de tog åtgärder för att göra de förbättringarna. Matt Leslie är ett välkommet tillskott som författare, Scott Chambers är en bättre Christopher Robin än skådespelaren i första filmen och det finns tillräckligt med resurser för att faktiskt få till några funktionella sekvenser.

 

Men är det ens värt smärtan? Filmskaparna har redan annonserat att det blir mer. Så mycket mer. Ett helt universum med mördande barndomskaraktärer som till slut kommer slås samman i en ”Avengers”-inspirerad team-up-film vid namn ”Poohniverse: Monsters Assemble”. Där kommer den kapitalistiska attityden igen… päls och ludd.