Winter's Tale 2013

Ännu en film som på papper stoltserar med en fantastisk ensemble och ett lovande hantverk, men som i färdigt format tyvärr faller med ett oanat och väldigt högt ljudande plask. Det handlar någonstans mellan raderna om intressanta och existentiella frågor, om ödet, meningen med livet och om kärleken som starkare än döden.

Colin Farrell spelar tjuven Peter Lake som hamnar i bråk med sin gamle boss Pearly Soames (Russell Crowe) och hans hejdukar. Under ett sista inbrott i en villa träffar han oväntat på sitt livs kärlek - den dödssjuka, men ack så ljuva pianospelande Beverly Penn (spelad av Jessica Brown Findlay) och blir övertygad om att hans öde är att rädda henne. Det låter fint och är också det emellanåt, rent visuellt. Fast ändå är det mest något helt annat.

Största problemet med "Winter's Tale" är faktiskt hela filmen. 
Manuset den bygger på är illa adapterat från boken och det är sedan i sin tur ännu sämre anpassat till duken. Inget fungerar därutöver heller och filmens sömmar brister av den svällande sörjan av intetsägande nonsens i den. 
Detta är inte ett särskilt lyckat förstagångsförsök vad gäller regi för Oscarsbelönade manusförfattaren Akiva Goldsman. Det är ostyrigt berättat och filmen verkar inte kunna bestämma sig för om den ska vara en fantasy, ett romantiskt drama eller ett actionäventyr och det resulterar i att den är lite av allt, men egentligen i slutändan ingenting av något. Några malplacerade CGI-effekter och plötsliga uppenbarelser av rytande demoner varvas dessutom med avsnitt som jag misstänker är ämnade vara roliga, fast som inte alls roar, vilket gör det hela än mer förvirrande för åskådaren.

Överhuvudtaget brister berättandet från början till slut. Inledningen är rörig och vi förflyttas under några scener mellan nutid och 1895 och för att sedan plötsligt hamna i 1916 då också det mesta utspelas, innan det är dags att åter hoppa tillbaka till nu för filmens dramatiska klimax.

Huvudintrigen är kärlekshistorien mellan Peter och Beverly och även om det finns korta stunder av glöd är det långt ifrån en trovärdig romans vi får ta del av. Kanske mest på grund av Farrells frisyr som faktiskt är i vägen för väldigt mycket och jag kan inte annat än undra vad stylisten kan ha haft emot honom. Farrell har förvisso även andra problem än sitt hårsvall och ägnar alldeles för mycket tid åt att (inte helt övertygande) diskutera med en häst till exempel. Förbryllande nog pratar han dessutom extremt bred irländska då han i filmen är uttalat uppvuxen i New York, men gör ändå ett gott försök att vara både ridderlig fast också öm, vilket i och för sig inte torde vara så svårt tillsammans med suveräna Findlay som faktiskt är en del av filmens behållning. 
Vad gäller Russel Crowe, så går han mest morrande runt och spelar en väldigt övertydlig och onyanserad elak snubbe. Karaktären för även några riktigt krystade dialoger med Will Smiths Lucifer som får mig att rodna i biomörkret och jag tror nog att Soames får förbli en parentes i Crowes annars lysande karriär.

Historien är väldigt förutsägbar och den närmast bankar i oss tankar om livet och döden. Samtidigt är det onödigt krångligt i vissa partier och filmen har svårt att hålla ihop som helhet. Logiska luckor är mer regel än undantag och en berättarröst (Findlays tror jag) har lagts till för att om möjligt försöka täppa till de värsta håligheterna. 
Musiken av Hans Zimmer är ändå mäktigt vacker och ackompanjerar effektivt när inget annat ledsagar och den får faktisk också mina ögon att tåras lite mot slutet. 
Fast i det stora hela, några ljusglimtar till trots, är detta en film som tyvärr inte förtjänar att ödslas varken tid eller pengar på.