Varulven 1941

Varulvar är personligen ett mytologiskt favoritmonster, men Universal Studios "Varulven" blir aldrig bättre än okej. Det är inget fel på den, men den blir heller aldrig särskilt spännande, läskig eller skojig. Det blir slätstruket och intetsägande, men det tyckte uppenbarligen inte publiken 1941, som fick sig fyra uppföljare om Varulven.

 

Tio år efter att den första av de kända monsterfilmerna kom ut, "Dracula", har man kommit på att det är snyggare att presentera de inblandade skådisarna med rörliga bilder på dem i sin roll ihop med namnet, istället för en stillastående skärm med förtext. Häftiga intron har nästan blivit en konstart i sig idag och det är kul att se det här plötsliga steget i den kreativa utvecklingen.

 

Historien drar igång när Larry Talbot (Lon Chaney Jr.) återvänder hem till fadern Sir John Talbots (Calude Rains) slott efter arton års resor. Genom pappans observatorium spanar han perverst på grannbutikens försäljare Gwen (Evelyn Ankers), även om det i filmen ska upplevas mer som romantiskt. Han låtsas vilja köpa något av henne som en ursökt att få bjuda ut henne. Motvilligt köper han en käpp med ett varghuvud av silver på knoppen och på kvällen går de båda ut till en turnerande zigenare för att spå sin framtid. Gwen bjuder in väninnan Jenny (Fay Helm) till dejten som cock-block. 

 

Zigenaren är självaste Bela Lugosi, mer känd som Dracula. Han ser ett pentagram i Jennys hand och ber henne genast att gå. Samma natt förvandlas han till en varg och dödar henne. Larry försöker rädda henne genom att klubba ihjäl vargen med sin silverkäpp, utan att veta att det är Bela. Han blir själv biten vilket gör honom till varulv och vill först inte tro på legenden. När han förvandlats första gången går det inte att förneka ödet, men hans far och alla andra tror helt vetenskapligt att han blivit galen. Gwen är egentligen förlovad till en annan man, men är inte rädd att rymma med Larry så länge hon har en amulett som ska skydda henne. Larry har dock sett pentagrammet i hennes hand och försöker hålla sig borta. I sin vargform söker han upp henne och attackerar, men Sir John Talbot klubbar ihjäl varulven med samma silverkäpp. Död på marken börjar Larry transformeras tillbaka till mänsklig skepnad och pappan inser att han har dödat sin ändå kvarstående ättling.

 

Det kanske låter som en gripande och spännande historia, men det är några saker som inte riktigt funkar för mig. Dels drar filmen ut alldeles för länge på oväsentliga delar av historien och gör det svårt att behålla intresset. Men den verkliga besvikelsen ligger nog i att filmen inte innehåller de essentiella delar man förväntar sig av en varulvsrulle: häftiga transformationer och hotande fullmånar.

 

"Varulven" har inga av dessa. Här syns inte en enda fullmåne till, för varulvens förvandling sker snarare i samband med att stormhattarna blommar. Det blir oklart hur det här fungerar: blommar dessa flera gånger per år, eller kan han förvandlas mot sin vilja på olika nätter under en längre blomningsperiod? Historien verkar utspela sig under en ganska begränsad tid, men det hinner ske flera transformationer under den perioden. Är det dessutom logiskt att just den blomma som enligt varulvsmytologin är själva motgiftet mot lykantropi är det som här lockar fram förvandlingen?

 

Så var det det här med häftiga förvandlingar. Det var visserligen 1941 och specialeffekterna var begränsade, men inte ens den slutgiltiga designen tilltalar mig, även om den har vunnit mycket offentligt beröm. Det är återigen Jack Pierce, mannen bakom alla Universals monsterutseenden, som har gett Varulven sin håriga kropp. Under förvandlingen var Lon Chaney Jr. tvungen att sitta stilla i timtal medan olika steg av protessminket varvades med en filmad sekvens, så att de i slutändan kunde klippas ihop och likna en stegvis förvandling från man till varulv. Stop motion i ett nötskal.

 

Vad som ändå är särskilt häftigt med just "Varulven" är att den handlar mer om monstret på insidan, än en fysiskt vanställd, hjärndöd och stönande eller blodsugande best. Larry är som du och jag, med en åkomma som gör att han under förvandlingen inte kan kontrollera sina handlingar och lever med en fruktansvärd rädsla för sig själv och vad han ska orsaka nästa gång. Filmen skulle ursprungligen ha varit mer psykologisk och aldrig visat transformationen alls, för att låta tittaren avgöra om Larry var så galen som hans omgivning ansåg eller om han mycket riktigt blev en varulv om natten. Det hade varit intressant, även om vi aldrig hade fått en ikonisk varulvsdesign.

 

Medan de föregående monsterfilmerna gärna upprepade stora delar av skådespelarensemblen, är de flesta i "Varulven" nya för oss. Undantagen är Claude Rains, som tidigare hade varit "Den osynlige mannen", men som nu spelar Larrys far, Sir John, samt Bela Lugosi, som tidigare nämnt är känd som Dracula. Det känns inte rättvist att han ska ha en sådan liten biroll i "Varulven". Inte heller att Evelyn Ankers ska bli ytterligare en kvinna som bara får spela ett platt kärleksintresse till den manliga huvudkaraktären.

 

Sammanfattningsvis tycker jag inte illa om "Varulven", men jag finner inte heller mycket av den minnesvärd. Lon Chaney Jr. har en charm och karisma som passar utmärk för rollen, men filmen blir aldrig särskilt intressant. För mig är det här en av de svagare filmerna i Universals monstersamling.