Women Talking 2022

Nej, spöken våldtar inte kvinnor. Ändå är det vad kvinnorna i ett religiöst samhälle har blivit lurade att tro, när de alltför ofta vaknar upp bland blodiga lakan, med ömma underliv och utan ett minne av vad som hänt dem. Männen i byn har tagit sig friheter alltför länge men när en av dem blir fångad på bar gärning är det hög tid att vända den skeva maktbalansen i byn.

 

Handlingen utspelar sig under några få dagar då männen har lämnat byn för att få ut sina kamrater ur häktet. Ett kvinnoråd passar på att samlas i ladan för att överväga sina val. Ska de stanna kvar och låtsas som ingenting, men risk för att fortsätta bli våldtagna om nätterna? Ska de stanna men slå tillbaka? Eller ska de packa ihop och lämna kolonin? Och så var det frågan om tro och Gud - kan de förlåta det som inträffat?

 

Starka viljor och åsikter kolliderar när bland andra Claire Foy, Jessie Buckley och Rooney Mara debatterar för- och nackdelar med sina alternativ. Det gäller att hitta modet och samla styrkan för att skapa en bättre framtid år sig själva och sina barn. Samtidigt som de, sakligt och utan hat, diskuterar vad som gjort att männen, deras egna bröder, makar och söner, förgriper sig på dem.

 

Inte alla män, förstås. En av karlarna stannade kvar - den snälle läraren August (Ben Whishaw) har bjudits in till mötet för att föra protokoll. Kanske för att han den ende som kan läsa och skriva. Eller för att han, i egenskap av lärare, sitter på enorma möjligheter att påverka kommande generationer pojkar.

 

Det är inga subtila poänger som Sarah Polley lägger fram i sin oerhört starka och sanslöst snygga film. Parallellerna till vår värld och debatter kring toxisk maskulinitet är tydliga och de är många.

 

”Women Talking” utspelar sig i en konservativ, amish-liknande koloni, avskild från omvärlden och utan moderniteter som telefon, tv eller internet - men nu har alltså #Metoo nått även dit. Exakt plats och årtal är omöjligt att definiera, men det är en del av poängen. Att det här kunde utspela var som helst och när som helst. Det är tidlösa teman som konfronteras och de är, tyvärr, lika högaktuella över hela världen. "Women Talking" tar upp dem helt utan pekpinnar.

 

De verkliga händelserna bakom ”Women Talking” tog plats sig i Bolivia, i en mennonit-koloni. Det skapades rubriker världen över runt år 2009 när det kom fram att många av kvinnorna hade blivit nedsövda och våldtagna om natten av traktens män, medan man skyllde allt på något slags övernaturligheter.

 

Men trots de allvarliga teman som avhandlas, och de stundtals brutala scener som klipps in som flashbacks, så vägrar de här kvinnorna att vara offer. De binds samman av en varm gemenskap, och de bemöter sina utmaningar med humor, sång och en optimistisk syn på framtiden. En äldre dams återkommande anekdoter om sina två hästar, Ruth och Cheryl, drog många skratt under världspremiären på Toronto Film Festival.

 

Även om det kan låta så, är "Women Talking" ingen direkt svårsmält eller tung film. Den är förvånansvärt inbjudande, och engagerar starkt. En fantastisk ensemble av välkända skådespelerskor och duktiga nykomlingar gör underverk med det tänkvärda manuset, baserat på Miriam Toews roman "Kvinnor som pratar".

 

Efter Toronto-premiären får vi veta att fotot av Luc Montpellier ("Tales from the Loop") har inspirerats av Larry Towells fotografier från en mennonitsekt. För musiken svarar Oscarsvinnaren Hildur Guðnadóttir, numera välkänd för filmälskare tack vare "Chernobyl" och "Joker". Det är en småskalig produktion, med känslan av en teaterpjäs som adapterats för bio, men så oerhört vacker och visuellt fulländad. Oscarsstatyetterna lär regna över denna i vinter.

 

”Women Talking” är den feministiska spark i ballen som vår värld behöver, samt en lyxig gåva till alla filmälskare. En provokativ och smart film som kommer rätt i tiden, med potential att bli en tidlös klassiker.