Wonder Wheel 2017

Justin Timberlake är berättarrösten i ”Wonder Wheel”, tillhörande Mickey som sommarjobbar som badvakt på Coney Island, även om han egentligen är en poet och författare som studerar på NYU.

Ginny (Winslet) jobbar som servitris på en skaldjursrestaurang och är gift med Humpty (Jim Belushi), en karusellvakt på tivolit. Hon har en son, Richie (Jack Gore), från ett tidigare äktenskap, som gillar att tända eld på saker, medan Humpty har en vuxen dotter, Carolina (Juno Temple) som återvänt från ett kort äktenskap med en maffiamedlem. Hon måste hållas gömd eftersom hon skvallrat för polisen och nu är en ”märkt kvinna”, det vill säga jagad av maffian som vill utkräva hämnd.

Ginny har sköra nerver och lider av migrän. Livet har inte riktigt gett henne det hon hoppats på. När hon så en dag tar en promenad på stranden vid stängningsdags, för att komma ifrån allting, stöter hon på Mickey som håller på att packa ihop efter dagens slut. Han blir omedelbart fascinerad av henne, då han genast känner av att detta är en kvinna med ett komplicerat förflutet, vilket inspirerar hans författardrömmar. De inleder en passionerad kärleksaffär.

Men idyllen varar inte länge. När Ginny kort därpå vandrar längst piren tillsammans med Carolina, möter de Mickey. Han och Carolina kan inte ta ögonen ifrån varandra, och Ginny tvingas inte bara se på medan gnistan tänds dem emellan, utan även agera rådgivare åt Carolina, som aningslöst babblar på om Mickey efter mötet.

Ginnys svartsjuka växer och hon börjar få svårt att hålla masken och låtsas som allt är bra inför sin familj. Snart uppstår en situation där det blir upp till Ginny att rädda Carolina från maffian, som är dem på spåren, och hon finner sig stående inför ett ödesdigert val; att rädda sin styvdotter eller bli av med sin rival?

Filmen för tankarna till Allens tidigare ”Kulregn över Broadway” eller ”Blue Jasmine”, men även om den bjuder på många skratt har den en mörkare underton. Titeln ”Wonder Wheel” kommer från pariserhjulet som kröner Coney Islands nöjesfält, och tornar upp sig utanför den trångbodda lägenheten som huserar familjen. Måhända symboliskt, för när familjemedlemmarna slutat le och serva de nöjeslystna tivolibesökarna utanför, och stängt dörren till det lilla lägenheten, börjar bråken...

På samma sätt täcker filmens vackra och glättiga 50-talsyta och den glada jazzmusiken över de dystrare personporträtten inunder. Trots att scenerna och dialogerna är underbart roliga på Allens oefterhärmerliga vis, är de mindre ämnade för skratt än dialogerna i många av hans tidigare filmer, och faktiskt nästan mer som delar av ett sorts kammarspel i pjäsförfattare som Eugene O'Neills anda, vars verk också symboliskt vävs in i handlingen.

Även om man inte är Allen-fan och har vidare koll på hans verk och historien runt dem, är det svårt att bortse från parallellerna till hans egna liv med mamman och styvdottern som rivaliserar om samma man. Mickey kan inte stå emot Carolina, vilket driver Ginny till vansinne, och hon framstår mot slutet som halvgalen med sina fantasier, drömmerier och verklighetsförnekande. I själva verket har hon beskrivit sig själv från första stund, under en bekännelse till Mickey, som någon som drar olycka över sig.

Är man däremot Allen-fan, kan det vara frestande att spekulera vidare över hur personerna går ihop i den här filmen, som att Ginny med sina migränanfall och sköra nerver egentligen är Allens alter ego, det vill säga den karaktär han själv brukat spela förr om åren. Winslet bemästrar både Brooklyndialekten och stamningen, men rollen hon tilldelats som den försmådda äldre och emotionellt instabila kvinnan skulle i det här sammanhanget, som antytts, också kunna vara en ganska elak bild av Mia Farrow. Mickey är den idealistiske författaren och kommentatorn, också det en roll som brukar innehas av Allen själv, men Timberlake är inte i fysiskt underläge utan både stilig och stamningsfri.

Ett annat utmärkande drag som bör nämnas är det alltigenom vackra filmfotot, från storslagna strandvyer till klaustrofobiska men vackert komponerade innomhusscener, där de färgmässigt oftast drar mot det gul-röda som i gamla fotografier. Många scener är belysta bakifrån, av en solnedgång eller lamporna från nöjesfältet som förgyller hår och fördunklar ansiktsuttryck. Filmen är alltigenom symbolrik med kontraster av glättig yta och smärta inunder.

”Wonder Wheel” är en viktig milstolpe som onlinejätten Amazons första egna produktion för biodistribution, och premiärvisades som avslutningsfilm på anrika New York Film Festival. Intressant blir att se det fortsatta mottagandet av filmen, vars biopremiär är satt till 1 december i år. Jag kan mycket väl se en Best Actress-nominering för Kate Winslet i det kommande Oscars-racet.

Överlag tycker jag dock inte att filmen toppar Allens tidigare mästerverk, även om den är mycket fin, välgjord, och alltigenom härligt Woody Allensk. Med eller utan Oscarsnomineringar, är den ett välkommet besök i vintermörkret!