Wonderstruck 2017

Det råder ingen tvekan om att ”Wonderstruck” är ett riktigt bra drama. Den är ur teknisk synvinkel fulländad, med vissa scener så perfekt komponerade att det värker i hjärtat och som vanligt gör regissören Haynes inga fel i sitt visuella berättande. Filmen håller fint ihop, men är som helhet inte riktigt lika bra som dess olika delar.

Året är 1977. Ben är en pojke från en liten ort i USA, vars mamma precis har omkommit i en bilolycka. Han ger sig av till New York för att försöka hitta sin pappa som han aldrig träffat. 


Femtio år tidigare, 1927, gav sig en flicka vid namn Rose iväg till samma stad för att söka efter sitt ursprung. Detta är historien om hur de två barnen och deras sökande efter mening och tillhörighet i livet länkas samman genom tiden.

Det känns ett bra tag som att man tittar på två filmer i en, dels såklart den om Ben och parallellt den om Rose. De är onekligen två väldigt härliga och otroligt vackert filmade och berättade historier, den ena i färg och den andra i svartvitt. Båda är dessutom subtilt spännande och på sätt och vis även berörande, men tyvärr känns det efter ett tag mest bara på ytan. Jag blir aldrig särskilt engagerad i varken Bens äventyr eller ännu mindre Roses och det är synd då jag verkligen vill känna med de två. Min oförmåga till det gör att filmen i slutändan inte blir så fantastisk som jag ändå hade hoppats på och som den hade kunnat bli. 


När upplösningen verkar närma sig, och filmen verkligen gör en liten ansats att lyfta, blir det tyvärr inte mer än just till en ansats och sedan ett hyfsat snabbt fall igen. Det känns lite som när man väntar på något gott och man väntar för länge och när det goda sen väl kommer är det inte gott nog och istället för mums blir det bara ett – määäh. Visst retas tårkanalerna mot slutet och allt är som sagt otroligt snyggt och dessutom överlag välspelat.

Framförallt är som vanligt Julianne Moore briljant och Michelle Williams minnesvärd, men också de tre barnskådisarna övertygar. Det mesta är med andra ord bra och bra är bra. Dock har jag på sistone lärt mig att vänta mer av Haynes, varför bara bra helt enkelt inte riktigt är gott nog. Määäh.