World Invasion: Battle Los Angeles 2011

Med dunder och brak skildras attacker från okända trupper från ovan genom skakiga TV-bilder. Världen har invaderats av utomjordingar - och dem är inte direkt vänligt sinnade. Statister skjuts brutalt ihjäl som flugor och den stackars TV-reportern inser inte allvaret förrän de tungt beväpnade och datoranimerade inkräktarna flåsar henne i nacken. Skrik. Pang. Pang. TV-brus.

Världens städer faller som furor och det är upp till marinkåren att försvara Los Angeles som av outgrundlig anledning utsetts till mänsklighetens sista utpost. Aaron Eckhart & co beger sig dit, skjuter lite aliens, försöker rädda överlevande men blir strandsatta. Dramatiska dödsscener, uppoffringar och överlevnadstal följer.

Redan i inledningen när filmens karaktärer ska presenteras blir filmen en parodi. En förbereder bröllop, en annan väntar barn, en är 17-årig oskuld, en har familj hemma i Afrika, en har en bror som stupat i kriget, en har traumatiska krigsminnen. Och stackars Aaron har en dag kvar innan pensionen som han tar ut i förtid eftersom han råkade få sin förra trupp dödad. Tyvärr hjälper inga av dessa krystade bakgrundshistorier då samtliga rollfigurer förblir anonyma klippdockor i hjälmar.

Filmen verkar vara gjord av en finnig WoW-fjortis som sett "Independence Day" femtioelva gånger och fått några miljoner för att göra en "hård" och "tuff" actionrulle. Dessvärre verkar han inte ha sett "District 9", en science fiction som briljant kombinerade hjärta och humor med finess och hjärna. Här finns inte någon avsikt att göra annat än högljudda, handkameraskakiga explosioner och eldstrider. Inledningsvis finns en mild dos av adrenalin som dör lika snabbt som karaktären med stora framtidsplaner. Känslan av titta på någon annan som spelar - ett ganska tråkigt - datorspel infinner sig.

Värst är dock den plågsamma dialogen som fyller upp tomrummet mellan actionsekvenserna. Kanske hoppas regissören att vi bedövats helt av alla effekter för det går inte att ta en karaktär på allvar när hon, efter att en infångad utomjording släpats in, föreslår att ta sig en titt eftersom hon är veterinär. Filmen dör helt när Aaron Eckhart försöker trösta en pojke vars pappa dött genom att säga att "det är okej att gråta men en marinsoldat ger aldrig upp". Eckhart för övrigt, som var så bra i "Rabbit Hole", bör skaffa en ny agent bums om han vill behålla någon form av trovärdighet.

Jag kan avnjuta en hjärndöd actionfilm med bra tempo, jag kan t.o.m. acceptera dess klyschor och fåniga repliker. Men när det som här är gjort med sådan brist på självironi och känsla för filmskapande i sig så blir det bara ett hånfullt förakt mot publiken. Jag gäspar, kollar på klockan och hoppas att det inte kommer en uppföljare.