World Trade Center 2006

Aldrig har New York varit så vackert och rofyllt som när ”World Trade Center” tar sin början. Vilsamma vyer, ingen trafikstockning, ingen cynism – bara vackra tomma gator tidigt i gryningsljuset. Från de inledande minuterna lägger sig en andlös väntan över publiken som vet vad som kommer att hända samtidigt som folk går till sina arbeten i lycksalig omedvetenhet medan staden vaknar till liv.

Minuterna som omger den första kraschen, när alla vet att något har skett men ingen ännu vet omfattningen, är gnistrande. Man tappar andan och det lägger sig som en tyngd över bröstet. Trots att de får informationen att ett plan kraschar in så inser de inte omfattningen. Det skämtas om dåliga privatflygare. Men när de kliver ur fordonet och ser hur grus och stenar haglar medan luften är fylld av kontorspapper som singlar ner, och ser hur människor i panik hoppar från tornet som tycks nudda himlen, sjunker insikten sakta in. Under filmens första timme tonas Hollywood-sentimentaliteten ner till förmån för en äkta och frenetisk rädsla. Där fångas ögonblicket då världen stannade. Aska fyller luften och lägger sig som en hinna över människors söndergråtna och blodiga ansikten. Det är stort och överväldigande. Trots kaos och panik lyckas Oliver Stone hålla fram människorna och få allt att kännas enkelt och eftertänksamt.

Will Jimeno och John McLoughlin, poliser i hamnen, kallas in tillsammans med sina arbetskamrater när det första planet kraschar in i byggnaden. De gör i ordning utrustningen för att komma till instängda människors undsättning i byggnader som knakar, rister och skakar. Bakgrunden är en ljudmatta av en knastrande radio som ständigt rasslar fram nya våningar där folk är instängda i detta inferno och sirener från långt bortifrån. Men poliserna kommer inte långt. Plötsligt slängs åskådaren tillsammans med poliserna in i kaoset när byggnaden imploderar och i stillheten som följer är det söndertrasat, smutsigt och klaustrofobiskt i mörkret. Där slås också en av filmens potentiellt svaga punkt fast - Nicolas Cage och Michael Penas karaktärer är till större delen av filmen fastnaglade under betongbrottstycken och har bara sina ansikten och röster i dammigt mörker att agera med. De lyckas de sanslöst bra med på de begränsade förutsättningarna, men trots att de sliter som djur räcker det inte i längden.

Samtidigt får åskådaren följa de oroliga fruarna till poliserna och deras familjer och vänner som maktlöst sitter hemma och väntar på besked. På samma sätt som människor världen över satt blickstilla och följde nyhetsrapporteringen, som vi alla gjorde, är det som att de håller andan ända tills beskedet kommer. Med en stirrande, besatt blick fastnitad vid nyheternas utveckling.

Castingen i ”World Trade Center” är, bortsett från marinkårssoldaten Dave Karnes, väl genomtänkt. Nicolas Cage gör en enorm prestation med de små medel som finns tillhands. Maria Bello gör en fin insats som hustrun Donna som glidit ifrån sin man John och i första hand tänker på barnen än på hur hon själv känner inombords. Men den sanna stjärnan i filmen är klockrena Maggie Gyllenhaal som spelar den höggravida hustrun till Will. Hon är enkelt uttryckt helt förbannat bra. Som tittare lider man med henne, man kastas mellan frustration, ilska, förvirring och uppgivenhet. Och när Maggie Gyllenhaal och Michael Pena är tillsammans i sockersöta återblickar klarar de mot alla odds att skala av smöret.

Men manuset håller inte och alla dessa pusselbitar bildar aldrig en helhet i den tunna och långt utdragna handlingen. ”World Trade Center” hålls samman av abnormt svulstiga känslor som svämmar över åt alla håll och kanter med stråkar och finstämt pianospel, kärleksförklaringar och klyschor i alla tänkbara format. Skulle man krama ur manuset skulle en flottig, dammig sörja rinna ur papperssidorna.

”World Trade Center” är en hisnande åktur mellan gripande, glasklara ögonblick och saggig sentimentalitet. Det som känns minst ärligt är frånvaron av den hysteriska panik som vi alla sett i dokumentära bilder, den skräcken som lyste ur de drabbades ögon, andnöd, ångest, chock och förbannelser. Filmens stora brister är den kladdigt svulstiga nationalromantiken, de supersoftade übergulliga tillbakablickarna och rollen som den före detta marinkårssoldaten Dave Karnes som ständigt känns pinsam. Dessutom är ”World Trade Center” på tok för lång med sina två timmar. Någon borde ha tagit fram en stor, vass sax och styrt upp det hela.

När terrorattacken mot WTC inträffade var en vanlig kommentar att hela situationen var som en katastroffilm. När de nu gjort en katastroffilm av händelsen inser man snabbt hur ohyggligt mycket starkare de dokumentära bilderna är jämfört med Hollywoodiseringen. Det blir smärtsamt tydligt när filmen tar in dokumentära bilder. Och det är de bilderna som brinner på min näthinna tillsammans med filmens vidunderligt anslående första halvtimme när jag lämnar biomörkret. Resten av filmen vill jag mest lämna kvar bland resterna av tornen och täcka med betong...