Worst Babysitter Ever 2011

Ganska tidigt, och hyfsat osökt, kommer jag att tänka på "After Hours", Martin Scorseses underskattade, undersedda, lilla svarta komedi om en ung man som sent en natt och med oväntat stora problem försöker ta sig hem från stadsdelen SoHo i New York. Det är egentligen en ganska orättvis jämförelse, för den och "The Sitter" matchar varandra dåligt i både handling och kvalitet, men det är någonting med den där tråden att försöka göra någonting, att försöka ta sig någonstans, och misslyckas. Jag gillar den tråden. Det är synd när den inte tas tillvara på.

I "The Sitter" har Noah Griffith, spelad av Jonah Hill, i en sällsynt akt av medmänsklighet accepterat att sitta barnvakt en kväll för att hans mamma ska få chans till lite kärlek. Fast den egentligen obefintliga ansvarskänslan far ända utåt skogen när Noah själv ser möjlighet till kärlek. Hans kärlek kommer däremot med villkor; knark. Om Noah fixar knark får han ligga. Så naturligtvis tar han ungarna som ska vaktas med sig ut på en runda som är allt annat än barntillåten, en runda som snart går från skit till värre.

Hill är en bra skådespelare med utmärkt komisk tajming. I rätt roller och det är väl inte mycket som är rätt här. Jag förstår att hans karaktärs osympatiska drag har en poäng men, tja, när poängen enbart är några billiga skämt, då blir det genast väldigt ointressant. Att vår hjälte mot slutet lär sig en värdefull livsläxa och utvecklas som människa är ingen fördel när det sker som här, när utvecklingen inte märks nämnvärt under filmens gång utan mest dumpas över oss med hjälp av gamla floskler. Då är det klassiskt dålig amerikansk komedi när den är som mest irriterande.

Och regissören, David Gordon Green, levererar inte på vad jag en gång tyckte var en lovade komisk karriär. För jag gillade verkligen "Pineapple Express" och hoppades att förra årets "Your Highness" skulle vara ett tillfälligt snedsteg. Om "The Sitter" är ett bevis på banan han verkligen slagit in på, har jag ingen anledning att hålla ögonen på honom framöver.

De tre nämnda filmerna är för all del de enda jag sett med honom, och hans tidigare draman verkar ha fått rätt positiva omdömen, så kanske blir det bättre när han återgår till mer seriösa projekt med kommande remaken av "Suspiria". Kanske. Förhoppningsvis.

Det finns ljusa tillfällen. Några skämt som fungerar. Försöken att chockera är inte direkt chockerande men skapar ändå humor. Sam Rockwell lyser stundom upp, briljerar här och där. Det är inte tillräckligt för att rädda rullen, eller för att ursäkta alla dåliga, fåniga, dumma skämt och inslag. "The Sitter" hade dessutom hittat sin publik utan dessa ljusa tillfällen, för den här typen av pubertal komedi hittar alltid sin publik, men det gav åtminstone mig något positivt att säga.