Worth 2020

Vad är ett liv värt? Det är den eviga frågan som ställs flertaliga - kanske för många? - gånger i det senaste dramat med tema kring terrorattackerna 11 september 2001. Den här gången rör det sig kring den kompensationsfond som skulle dela upp ersättningar för offren och deras familjer, och försök att finna lämpliga ”prislappar” på de tusentals drabbade.

 

I det minst sagt känsliga fallet samlas såväl upprörd arbetarklass som cyniska, giriga affärsmän och politiker. Mitt i smeten står advokaten Kenneth Feinberg (Michael Keaton), som tar sig an det oattraktiva uppdraget att leda fonden och samla in ansökningar. Med rejäl uppförsbacke ser han snart en missnöjd motståndsrörelse, ledd av en kritisk änkeman (Stanley Tucci).

 

Det är ett brett, moraliskt dilemma på tapeten när den högt uppsatte Feinberg - som hör på opera och har bilder med presidenter på kontoret - ska relatera till den vanliga arbetarklassmänniskan, representerad av småbarnsföräldrar och brandmän. Det är en stundtals effektiv men stundtals övertydlig och förutsägbar skildring av klasskillnader.

 

Det är en viktig film då den berättar om den frustrerande kampen många offers närstående men även överlevande var tvungna att ta sig igenom för att bli sedda och hörda av den amerikanska regeringen. Samtidigt blir det lite tunt när mycket fokus landar på byråkratiska detaljer kring system och processer.

 

Den dramatiska tyngden infinner sig ordentligt när vi möter människorna. Det är starka snyftmoment när både föräldrar och partners berättar om dramatiska farväl i telefonsamtal. Samtidigt som Feinberg och hans medarbetare går från att obekvämt hålla tillbaka känslorna till att omfamna den empati som de tror hindrar dem från att göra sitt jobb.

 

Där kommer den utmärkta ensemblen till sin rätt. Keaton påminner oss återigen vilken genial balans han kan gå mellan tungt drama och lättsam humor. Tucci är som alltid pålitligt utmärkt och Broadway-stjärnan Laura Benanti har en minnesvärd biroll som sörjande änka. Men det är alltid strålande Amy Ryan som lyser starkast, som Feinbergs närmsta kollega. Hon förmedlar så mycket med små, subtila blickar och rörelser.

 

Det är människorna som lyfter den ganska ojämna filmen. För medan en del ögonblick känns i magen så upplevs mycket annat (speciellt den inställsamma musiken) ganska platt. Kanske är indieregissören Sara Colangelo (”The Kindergarten Teacher”) och manusförfattaren Max Borenstein (”Godzilla”-filmerna) inte rätt personer att bära en sådan kraftig tragedi till vita duken. Det finns onekligen talang bakom och framför kameran, och hjärtat är på rätta stället. Men vi glömmer aldrig att det är en spelfilm vi ser på.