Wrath of the Titans 2012

Mitt i trenden med storslagna actionfilmer i 3D gjorde "Clash of the Titans", en remake av en 80-talsrulle, entré för två år sedan med dunder och brak och lämnade tycker mycket - om inte allt - att önska. Till och med dess huvudrollsinnehavare, "Avatar"-stjärnan Sam Worthington, erkände att de gjort bort sig och lovade bättre skådespeleri. Det löftet har han svårt att uppfylla.

I vilket fall är han tillbaka som halvguden Perseus, son till den store Zeus (Liam Neeson), som satsat på att leva stillsamt svenssonliv med sin söta son (frugan har kolat, så vi slipper komplicera storyn). Bland gudarna är det dock intriger av värsta sorten på gång då Zeus bror Hades (Ralph Fiennes) och förrädiske son Ares (Édgar Ramirez) planerar att väcka supermonstret Kronos till liv och starta helvetet på jorden. Så småningom inser Perseus att han måste ta ansvar och ger sig ut med entourage för att återigen rädda världen.

Är det något man inte kan klaga på här är det tempot. Det är i stort sett full rulle redan från start och gott om strider, slagsmål, blixtrar, dunder och stora, arga monster. För actionfansen är det finfin underhållning och direkt tråkigt har man aldrig. Det vill säga om man inte söker efter någon karaktär att bry sig om. För samtliga karaktärer är totalt platta och deras dialog är snabbglömda övergångar mellan scenerna. Datorspel kommer inte alltför sällan i åtanke.

De enda som sticker ut är stackars Neeson och Fiennes som gör vad de kan med sina kackiga repliker. Tyvärr förblir de karaktärsskådespelare utspökade i roliga peruker och lösskägg - man vill hellre minnas dem i nästan 20 år gamla "Schindler's List" som bättre tog tillvara på deras förmågor. Även proffs som Bill Nighy och Danny Huston dyker upp som hastigast för en snabb lönecheck.

Största problemet heter dock Sam Worthington. James Camerons storstilade science fiction i all ära, men här blir det mer än uppenbart att han inte har mycket att tillföra dramatiskt. Hans uttalanden om att aldrig göra drama känns om något motiverat, då hans ansiktsuttryck går att räkna på fem fingrar. Smart nog har man undvikit att ge honom alltför många känsloladdade scener vilket dock resulterar att det är svårt att bry sig om någon i filmen.

Kvar finns en del häftiga effekter som trots allt ger fansen vad de vill ha. 3D:n är definitivt bättre än i originalet (vilket inte säger mycket) och det är inte helt vanligt med uppföljare överlägsna sina föregångare, även om det faktum att ettan i detta fall var en kalkon inte gör saken mer imponerande. En hyfsat underhållande effektfilm för de inbitna actionfansen men andra lär glömma den medan eftertexterna rullar.